idskrift - Umeå universitet

På spaning efter den tid som flytt
Efter många års tjänstgöring tycker sig Hoffman
se saker och ting i ett förklarat ljus och den
splittring och sammanhangslöshet som präglat
många av de slitsamma åren ute i små landsortsstäder
synes övergå i tydliga mönster. I något
som skulle kunna liknas vid en uppenbarelse
ser Hoffman hur han under sin tid som lärare
inte enbart tjänat en herre, utan tre.
Den förste var Staten, av Hoffman också kallad
”pappersguden.” För sitt välbefinnande krävde
han massor av papper, rapporter, tabeller, protokoll
och intyg samt punktlighet. Det utmärkande
för staten är, enligt Hoffmans, att den
bara bekymrar sig om det kvantitativa, inte det
kvalitativa. För detta betalar staten lön, som i
gengäld inte tycks kräva annat än ordning och
punktlighet. Kraven på begåvning och kunskap
var blygsamma. Det är uppenbarligen skolan
som institution för disciplinering och ett aktivt
verktyg i statens eller samhällets tjänst, ”schooling”,
Hoffman här avser.
Den andre herren, Riket, hade en tung och fordrande
blick och representerar bland annat kunskap,
kraft och heder, dvs. mer ”education” än
”schooling”. Han var en barsk herre som inte
tålde krumbukter och undanflykter. En uppmuntrande
klapp på axeln gav ny kraft. Han var
utan självbelåtenhet och fåfänga och tog inte,
till skillnad från Staten, emot smicker. Hans
påbud gick rakt in i hjärtat, och sådana herrar
var Hoffman villig att tjäna ärligt och med lugn
tillit. Paul Hoffman tänker sig att både Staten
och Riket en gång inte varit alldeles isolerade
ifrån varandra. Nu hade de emellertid inte särskilt
mycket med varandra att göra. I förställningen
om att Staten och Riket en gång varit
mer sammanfogade ligger en föreställning om
att skolan en gång i tiden stod förhållandevis
självständig i förhållande till det samhälle det
var en del utav. I bilden av Riket framträder
lätt också bilden av en Gustav Vasa, rikslikaren,
och den utveckling han var en del av. Som
Hamilton (1989) framhåller var det den kyrka
som Gustav Vasa lade grunden för som ’tänkte
ut’ det som blev skola.
När Hoffman beskriver den tredje herre han
tjänar, Phoibos Apollon, är det med ord som en
gud och kanske Gud själv. Han representerar
andens värld, böckernas värld, där vise talade
och skalder sjöng och kunniga män utredde
de dunkla. I de sammanhangen såg Hoffman
sig själv som en undantagen, en benådad, och
katedern blev honom som en predikostol och
skolan som ett tempel.
Lagern var som bekant i den grekiska mytologin
helgad åt Apollon, vishetens gud de sköna
56