idskrift - Umeå universitet

På spaning efter den tid som flytt
drogs. En annan grupp, strax under den ”tongivande”,
utgjordes av ordinarie lärare i yngre
medelåldern och ytterligare en av icke-ordinarie
lärare. De tillhörde den grupp som man
åtminstone förr alltid kunde finna i ett kollegium:
pratarna. De som hade fått dåliga scheman
med många håltimmar att fördriva. Och
så fanns ”de allra yngsta”, av vilka flera var ute
i tjänst för att tjäna ihop pengar till fortsatta
studier. Det var den gruppen lektorn slöt sig
till, kvinna som hon var.
I romanen Lektor Viktoria kämpar två visioner
om skolan mot varandra; dels en som pekar
framåt och som formulerats i de nya läroplanerna,
dels en som är riktad bakåt och till
tider som flytt. Lektor Viktoria Natteus läser
första dagen ur läroplanen för eleverna; om
den undersökande inställningen som finns till
de nya kunskaperna, att man ska lära sig att
granska sakuppgifterna, om skolans sociala
fostran och elevernas allsidiga utveckling, dvs.
den icke-auktoritär anda som utmärker den
nya läroplanen.
Men Viktoria Natteus läser in en ovilja hos
eleverna, som tycks missuppfatta den nya antiauktoritära
andan och skolkar. Hon menar att
den nya skolan är allvarligare än den gamla,
och att ingen elev längre är en del av en oansvarig
hop. Eleverna fortsätter att skolka. Särskilt
problematiska framställs de ”skräniga”(55)
teknisterna, inför vilka Viktoria Natteus känner
sig främmande:
Hon vände sig om och tittade på pojkarna och
tyckte att hon såg ett främmande folkslag med
vilket hon hade en enda beröringspunkt: deras
gemensamma övningar i den sköna konsten att
lösa matematiska problem. (64-65)
Viktoria Natteus irriteras också över elevernas
tålamod och tolerans. Hon tycker sig finna passivitet
och likgiltighet; att eleverna avskärmar
sig, genomlider och sitter av det meningslösa.
Allt detta förargar henne. Hon föreställer sig
att de skolkande eleverna lever under protest
- för att de inte kan godta de värderingar som
bjuds. Hon tycks på detta sätt projicera sin och
de andra lärarnas frustration på eleverna. Varför
kan inte eleverna göra det lärarna inte kan göra,
tycks hon tänka inom sig, dvs. göra uppror och
ifrågasätta allt detta nya.
Annars har Viktoria Natteus, med anspelning
på berättelsen om Paul Hoffman, företrädesvis
en herre att tjäna: inte Staten utan Kommunen.
Han är lika grym och oförstående för det arbete
som läraren har att utföra som det odjur Paul
Hoffman tänker sig i statens gestalt. Lärarna
63