idskrift - Umeå universitet

Utbildning och kolonialism
Dessa föreställningar har till och med präglat
begreppsbildningen. I svensk historieskrivning
används termen kolonisation för att beteckna
den uppodling som skedde i lappmarken (om
termen, se Forsgren, 2000). Denna nybyggesverksamhet
var resultatet av en medveten statlig
politik som inleddes med 1673 års lappmarksplakat.
Syftet med ”kolonisationen” var dubbelt:
att utvinna lappmarkens rikedomar och samtidigt
befolka ett landområde som flera nationalstater
gjorde anspråk på. Gränsen gentemot
Norge blev till exempel inte fastställd förrän år
1751. Nybyggesverksamheten fick dock inte
någon större omfattning förrän mot slutet av
1700-talet. Med stöd av 1749 års lappmarksreglemente
beviljades ett växande antal nybyggen
sedan samerna misslyckats med att övertyga
de svenska myndigheterna om att deras
näring skulle ta skada (Sörlin, 1988; Lundmark,
1998).
Genom att beteckningen kolonisation har fått
denna specifika innebörd av uppodling, har
de koloniala maktrelationerna hamnat i bakgrunden.
I stället för att diskutera utvecklingen
i Sápmi i termer av svensk kolonialism,
har svenska forskare föredragit beteckningar
som inre kolonisation (om termens ursprung,
se Sörlin, 1988:198–200). Förutom innebörden
av okontroversiell och snarast framsynt uppodling
innehåller detta uttryck den implicita
föreställningen om Sápmi som ett inomsvenskt
område. Om man väljer att definiera Sápmi som
en del av det svenska riket, väljer man samtidigt
bort möjligheten att sätta in den svenska
politiken i Sápmi i ett kolonialt sammanhang.
Då blir utvecklingen i ”den svenska lappmarken”
någonting väsensskilt från den kolonialism
som europeiska kolonialmakter utövade
på andra kontinenter.
Att betrakta den svenska närvaron i Sápmi som
uttryck för kolonialism innebär däremot att
erkänna att relationen mellan svenskar och samer
alltid har varit assymetrisk. Utifrån sin överlägsna
maktposition har den svenska staten dikterat villkoren
för samerna i den del av Sápmi som legat
under svensk kontroll. Det var den svenska statens
intresse att behärska området som motiverade
utbyggnaden av den kyrkliga strukturen i
Sápmi, och undervisningsinsatserna syftade till
att domesticera samerna. Men trots att få frågor
har blivit så genomlysta som undervisningsåtgärderna
i Sápmi, har tidigare forskning aldrig
placerat de koloniala maktrelationerna i centrum
för analysen (se t. ex. Haller, 1896; Nordberg,
1955; Widén, 1964, 1965; Öberg, 1978; Anderzén,
1992; Henrysson m.fl., 1993).
14