idskrift - Umeå universitet

På spaning efter den tid som flytt
Någon gång ”i den långa och sega efterkrigsperioden”
skulle det folkliga och något yrvakna
parti som kommit till makten, dvs. socialdemokratin,
göra förändringar i skolväsendet som lika
påtagligt upprör läroverksadjunkt Hoffman.
Det onda personifieras nu av Abdon Älgemyr.
Att det var en förklädnad var för Hoffman alldeles
uppenbart och det på ett mycket konkret
sätt: Älgemyr hade tidigare hetat något så vanligt
och alldagligt som Svensson och i Hoffmans
minne framträder han som ”den där slappfete,
publikfriande herrn med slagorden” (210). Den
kamouflerade Älgemyr, i verkligenheten sannolikt
den socialdemokratiske Artur Engberg, var
en hel ”programförklaring”. 3
Läroverket ett kraftverk
Biskopen liknar vid något tillfälle läroverket vid
ett kraftverk. Det är stora och högtidliga ord,
som inbegriper sinnet för gammal hävd. Hoffmans
beundran för biskopen är reservationslös
och framstår för en nutida läsare som obegriplig.
Biskopen, som också benämns Hans Högvördighet,
har i Hoffmans beskrivning något
gudalikt över sig.
Läroverkets uppgift är inte främst att utbilda
ungdomen till olika yrken, utan att bilda de
unga gossarna till människor. Enligt Hoffmans
synsätt är människan enbart människa, dvs.
de sociala kategorierna framstår som ointressanta.
Detta blir särskilt tydligt när Hoffman
sent i sin yrkeskarriär inbjudes till en återsamling
med gamla elever. När kvällen är till ända
står han och ser ryggtavlorna av sina före detta
elever försvinna i mörkret:
Det var skolans verk, ett bland de svenska
läroverkens goda verk, att den förmögne, adlige
kavalleristen och den lille lantprästen, fiedikommissarien
och bondpojken, gingo där som
jämbördiga utan tanke på annat än kamratskap
och gamla minnen. (254-55)
Då är man också sig själv och skolan en
”organisk helhet” (272), såsom också staten i
Boströms stadslära var ett organ. Bilden implicerar
uppfattningen att skolan är en kropp med
olika samverkande kroppsdelar. Alla delar är
nödvändiga för att man ska kunna tala om en
helhet. Men delarna har olika funktioner.
Metaforen implicerar också att de ingår i ett
sorts balanssystem. Man kan inte ändra på
någon del i enheten utan att helheten ändras.
Hoffman ger på detta sätt uttryck för en konservativ
uppfattning, vars samhällsåskådning
just karakteriseras av respekt för det hävdvunna
och strävan att bevara.
60