idskrift - Umeå universitet

På spaning efter den tid som flytt
tiv på skolan och man kan tänka sig bilden av
en kärna, kring vilken olika skikt eller lager
finns. Ju längre bort från kärnan desto längre
bort från skolromanen kommer man.
Det jag valt att kalla skolromanens kärna utgörs
av skolskildringar, skrivna av författare som
arbetat och/eller utbildat sig till lärare. ”Skolromanen”
betraktar jag således som en romantyp,
snarare än en fast och enhetlig litterär genre,
som tematiserar ”skolmiljön”. Det innefattar
den officiella och formella sidan av skolans eller
lärarutbildningens verksamhet, dvs. rektorns,
lärarens, kollegernas och elevernas göranden,
bestämmelser, reglementen, didaktiska debatter
etc. I områdets utkanter finner vi rektorn,
läraren och eleven som privatpersoner vid privata
fester och bjudningar.
Skolromanens författare hade vid romanernas
tillkomst inte sällan de erfarenheter de gestaltar
ett gott stycke bakom sig. I flera fall kan man
finna romaner som utspelar sig under vad som
antydningsvis synes vara ett specifikt decennium,
men som helt eller delvis skrivits flera
decennier senare, då opinionsbildning och skoldebatt
fått en annan inriktning. Min utgångspunkt
är att skolromanerna uttrycker såväl en
mer ursprunglig uppfattning om skolan, aktuell
för den samtid som skildras, som ett kompletterande
perspektiv, mer grundat på de uppfattningar
författaren gör till sina när romanprojektet
koncipieras. Det är inte möjligt att isolera
dessa två element från varandra i ett visst
textavsnitt eller i en hel roman.
Liksom i min tidigare studie anknyter jag teoretiskt
till livshistorieforskningens tradition.
Historia är alltid upplevd av någon. Allt historikerna
redovisar som fakta är fakta ur någons
synvinkel (Jarrick, 1989). Det sätt på vilket
läroplaner, skolplaner och kursplaner mottas
och implementeras borde vara föremål för kontinuerlig
forskning, menar Goodson (1996),
en av de mer kända företrädarna för life storytraditionen.
Livshistoriens värde som historiskt dokument
bestäms å ena sidan av självbiografen som deltagare
å den andra sidan av historikern som tolkare.
Självbiografin är därför inte bara en berättelse om
förflutna händelser, utan en berättelse i vilken det
förflutna ses i ljuset av en samtid. Den självbiografiske
författaren fungerar således både som
berättare och huvudgestalt i den socio-kulturella
kontexten av händelser (Hodysh, 1994).
De subjekt som studeras i livshistorieforskningen
är inte några fria tänkare, utan delar
av en kultur. Goodson (1996) konstaterar att
53