idskrift - Umeå universitet

På spaning efter den tid som flytt
var fallet i folkskolan (Erixon, 2002). Det eviga
är mer förbundet med den klassiska kulturen.
Här är det inte Gud, nåden och synden som
står i fokus, utan de upphöjda klassiska verken,
förmedlade av ett modersmålsämne med en
annan missionerande funktion. Läroverkslärarens
uppgift är att bilda människorna; att lära
dem att se ljuset, det sanna ljuset. Hoffmans
syn på biskopen grundar sig i första hand inte
på biskopens roll som själasörjare i den kristna
lutheranska kyrkan, utan som beskyddare av
läroverkets tradition. Detta blir andra sidan av
det mynt som framställer samhällets rättmätiga
inflytande som roten till oordning och okunskap
i skolan.
Lika lite som man kan tänka bort skolinstitutionens
framväxt som en kvalitativ förändring
i det sociala lärandets historia kan man tänka
bort de läroplaner som styr skolinstitutionens
utformning och innehåll. Dessa byggs, för att
anknyta till Lundgren (1979) upp utifrån en
serie principer kring ”hur omvärlden organiseras”,
dvs. uppfattningar om hur världen ser ut,
om vad som är möjligt att veta och värt att veta
och de framträder i utbildningens mål, innehåll
och metoder.
De mönster som låter sig urskiljas i de två romanerna
med miljöerna förlagda i läroverks- och
gymnasiemiljö känner vi delvis igen från dagens
skoldebatt. Skolan är en prisma där olika politiska
ideologier bryts; motståndare till genomförda
skolreformer tycks gärna lyfta fram att de
leder till disciplinupplösning och till att skolans
kunskapsförmedling hamnar på undantag.
Detta blir en myt, vars uppgift, med hänvisning
till Barthes, bland annat är att förvränga verkliga
förhållanden:
Historien försvinner i myten; det är en sorts
idealisk tjänarinna: hon gör i ordning, bär fram,
ordnar, då husbonden kommer försvinner hon
tyst/…/ (Barthes, 1970:250).
På detta sätt töms verkligheten, som vad gäller
skolans utveckling i Sverige, inneburit en lång
politisk kamp, och blir ett sorts avpolitiserat
tal. De krav på kunskap, ordning och inställda
reformer som tematiseras i de två här presenterade
romanerna, liksom i delar av dagens skoldebatt,
rymmer i första hand inte en omsorg om
skolan och inte heller enbart en längtan till en
tid som alltid flytt, utan dessvärre också till en
tid som knappast heller aldrig funnits.
Slutsatsen aktualiserar förhållandet mellan
´schooling´, samhället och pedagogiska förändringar
i skolan. Hamilton menar att ”schooling”
inte enbart reproducerar förutbestämda sociala
68