idskrift - Umeå universitet

På spaning efter den tid som flytt
skapa en skola inte enbart för en elit, som hade
en säker framtid inom statlig och kyrklig verksamhet
att se fram emot, utan en skola för ett
samhälle som genomgick snabba och genomgripande
förändringar. För den nya medvetna
medelklassen framstod läroverken som föråldrade.
Latin och prästerskap hade inte mycket
att erbjuda när industrialismen utan hänsyn till
både moral och klassisk bildning omformade
vårt samhälle.
Det läroverk som Hoffman är verksam i är
resultatet av 1905 år läroverksstadga (Erixon,
1997). I skolhistorien beskrivs det som en försiktig
anpassning till nya förhållanden. Med den
får vi en nedre latinfri avdelning, realskolan.
Även den övre avdelningen, gymnasiet, får en
latinfri linje. Paul Hoffman undervisar bland
annat i modersmålet, det ämne som efter latinets
mindre framträdande plats på skolschemat blir
det centrala bildningsämnet (Thavenius, 1991).
Under 1800-talet hade modersmålet företrädesvis
varit ett språkämne, men blir med den nya
stadgan ett litteraturämne och därmed också
ett medel för det nyhumanistiska bildningsidealet,
som överlevt både sekelskifte och läroverksstadga.
Enligt det nyhumanistiska bildningsidealet är
uppfostrans yttersta mål bildning, den harmoniska
personligheten. Läsningen av de stora diktarna,
och dit hör inte bara de klassiska diktarna,
utan också kanoniserade svenska författarskap,
verkar som ett ”andligt bad”. Därför får undervisningens
innehåll inte inriktas på det nyttiga.
Det gäller framför allt att utveckla ynglingens
kunskapsförmåga, inte att ge honom ett bestämt
mått av kunskaper. Liksom i Tyskland förenas
nyhumanismen i Sverige med nationella strömningar
(Tarschys, 1955).
Romanen inleds med att Paul Hoffman under
en morgonbön ser tillbaka på ett över 30 år långt
liv som läroverksadjunkt i det svenska läroverket.
Han närmar sig pensionsåldern och detta
faktum ger honom anledning att se tillbaka på
och för läsaren redogöra för sitt liv som läroverksadjunkt.
Romanens innehåll utgör således
en rekapitulation av Hoffmans liv som lärare.
Yrkesvalet synes ha varit förhållandevis enkelt
för Paul Hoffman. Efter sin kandidatexamen
hade han velat studera vidare, men skulderna
var för stora. I det läget hade han haft tre yrkesval:
journalist, skådespelare eller läroverkslärare.
Efter en noggrann genomgång av de olika
yrkenas för- och nackdelar kommer han till
slutsatsen att det nog är lite för mycket tjänsteman
i honom och att han därför bör söka sig
till lärarbanan.
55