Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

vartenda mänskolikt väsen han mötte, och därför fanns det ingen levande som
kunde säga hur Byracka var och hur digraste hunden bland hundar såg ut, ty ej
någon som någonsin mött denna hund hade någonsin överlevt. Och Arthur var jämt
och ständigt på vakt inför mötet med hunden som måste en dag digert komma till
stånd med en strid strax på liv eller död såsom omedelbar konsekvens. Och ju
närmare havet och Melker han kom med sin här, desto större blev faran och fruktan
och risken för slutliga mötet med alltid dödsbringande hunden.
Till varje pris önskade Arthur att återfå svärdet, som han ryckt ur städet och som
var det enda som kunde berättiga konungatiteln och stadfästa den. Han gav tusan i
Melker och Melkers självvållade öde. Han ville blott rädda det heliga svärdet.
Och dagen kom då skurken Melker var redo att segla. Han lättade ankar och bad
till sitt England: "O England! Gör slut på den djävulen Arthur! O Byracka! Uppfyll
din plikt emot mig och ta död på den spolingen Arthur! Jag litar på dig. Jag skall ej
återvända till England förrän usurpatorn, bastarden och odågan Arthur är död, och
må Byracka påskynda den!"
Men just då kom ett sällskap av andfådda ryttare fram ur den täta och
grönskande skogen och stannade upp inför havet. De såg hur det Melkerska skeppet
höll på att bereda för avfärd. Den härlige ädlingen Arthur var nästan fanatiskt
besluten att hoppa i vattnet och simmande ta sig till skeppet att ensam med list
återerövra svärdet. Hans vänner och riddare, särskilt den tappre då än rätt så okände
Lancelot med långa gyllene håret, som vackrare ansågs än segraren själv, ville till
varje pris söka hindra och avråda Arthur från ett sådant hopplöst och dumt
självmordsföretag, men hete Arthur var icke beveklig. "Försiktighet ber vi
åtminstone då om!" bad ropande den innerlige och temperamentsfulle unge Gawain
då, och segraren lovade bruka försiktighet. Han klädde av sig i skogen och smög sig
helt omärkbart därefter ned i det iskalla vattnet och började simma mot skeppet som
nu börjat hissa det första av seglen. Försiktigt och tyst utan plask, utan jäkt, nästan
utan att andas och mestadels dykande, liknande en gammal ung yrkessimmare som
den lugnt flytande havsuttern, tog sig den skicklige simmaren ut mot det ännu ej
rörliga skeppet. Merlin hade lärt honom konsten att simma, liksom prästen lärt
honom samtliga praktiska konster.
Blott en av hans fiender såg honom simma mot skeppet. Han stod helt allena och
fullständigt dold i buskaget vid stranden. Han vakade noga med brinnande
vargögon glödande av värre hat än det Melker själv hyste för blivande konungen.
Byracka väntade orörligt blickstilla lugnt invid stranden på hatade mordoffrets
snarliga troliga återkomst.
Utan att upptäckas tog sig den nu allting satsande ynglingen fram till det nu
färdigt rustade skeppet. Vart segel var hissat, och ankaret firades, men med det
kraftiga ankaret följde en naken besökare upp ur det drypande vattnet, och ingen
fick syn på den fripassageraren, som icke följde med ankaret ända till relingen utan
som stannade utanför. Där längs med relingen klättrade han som en apa med
händerna. Skeppet begynte att avsegla. Allt Arthur ville var tillgång till svärdet. Han
smög sig ombord utan ljud, och snart fann han det härliga svärdet bland seglarnas
och Melkers egna pinaler och all annan bråte som låg under däck. Det var lyckligtvis
lätt gjort att hitta det åtrådda svärdet, ty svärdsklingan glänste i mörkret som skyns
Vintergata på natthimlen. Och Arthur kysste det älskade svärdet och sade: "Nu,
äntligen, svärd, titel, krona och ära och England, och fred, är allt mitt." Och han
kysste det åter och började kravla sig ut därifrån.
Med stor skicklighet lyckades konungen omärkt bege sig från skeppet. I vattnet
dock kunde han ej låta bli att med sitt eget nyvunna svärd sticka hål på den seglande
farkosten och skära upp det, så vattnet snart strömmade in. Och med svärdet i
munnen begynte den nu trötte simmaren åter bege sig mot land, lika lugnt, lika tyst,
utan krusande vatten, precis som han kommit.
12