Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

idag har att bjuda, och då tar Gud åter den digra förbannelse som han har lagt på ditt
huvud, när du spillde drottningens jungfrublod."
"Vem är den onda fatala och skändliga damen?"
"Hon kallas i allmänhet 'Sjöjungfrun', men hon är långt ifrån jungfru. Hon är en
ohygglig och fruktansvärd häxa, som vet närapå lika mycket som jag om naturen.
Den väldiga sjön har hon uppfyllt med digra vidunder, som ej låter någon passera
det svarta ohyggliga vattnet för att fara ut till den kolsvarta borgen. Blott en enda båt
kommer vidundren icke alls vid, och det är min personliga egna pålitliga båt, ty blott
min makt är större än hennes. Min båt skall du låna, och jag skall snart visa dig till
den. Där är den, där inne i grottan där framme."
"Vad heter den sällsamma kvinnan? Har hon något namn?"
"Hennes namn är fru Morgan med tillnamnet Den Onda Fén. Så ökänd är hon att
man blott vågar viska fram hennes ont bådande namn. Tag dig noga i akt för den
trolösa. Tro icke ett enda ord som hon säger. Tro ej något annat om henne än ont.
Hon är medveten om att du kommer, ty hon är profetisk som jag. Hon är väl
förberedd och vet noga i minsta detalj vad hon skall gillra till för att fånga dig. Drick
icke vin som hon bjuder. Drick ej något annat än vatten, ty allt annat som hon vill
bjuda är giftigt. Och mot eventuellt sockrad mat skall jag giva dig örter så att du
strax kräks om du får något olämpligt i dig. Det finns ingen mer kunnig
giftblanderska i vår värld än fru Morgan. Det enda hon vill ha av dig är din makt,
och den får hon om hon får din köttsliga kärlek. Ditt liv ger hon ej något för. Du är ej
värd en loppa för henne, och hon ser det nog som helt under sin värdighet och föga
ändamålsenligt att taga ditt liv, som du inte behöver att frukta för att bli berövad.
Blott kärleken måste du akta dig för, ty om du giver henne din kärlek, så är du
förlorad för evigt och allt vad du levt för: ditt hov, dina riddare, England som
stormakt, och all världens lycka. Förbannelsen blir icke dubbel, men den blir
konstant och förblir illa nog i sin fasligt totala gestalt. Glöm ej svärdet och skidan. Nu
skall jag blott finna de nyttiga örter som du måste äta så att du ej sövs eller blir
lömskt förtrollad av hennes förrädiska gifter."
Och prästen gick bort för att söka de rätta och viktiga örterna ute på höglandets
hedar. Han fann dem rätt snabbt. Sedan ledde han Arthur till roddbåten som låg väl
dold och djupt inne i grottan. Och Arthur tog årorna, kastade loss och begav sig. Han
hade fått örterna i sig och var mycket lugn. Men Merlin såg med oro sin fosterson ro
ut i dimman med alltför bekymmerslös min. "Jag skall vänta just här tills du kommer
tillbaka," var gudsmannens sista personliga ömmande fadersord, som nådde Arthur
när han i den tätnande bolmande dimman ej mer kunde se fosterfadern, rådgivaren
och ovärderlige prästen på stranden.
Han rodde i dimhöljets slöjor till borgen, som reste sig såsom en djävulens
kolsvarta skugga högt ovanför honom i skyn. Icke såg han den tydligt. Den var som
en avlägsen vålnad, diffus och oformlig. Hans färd stördes inte av någon. Han nådde
till stranden av borgen och fann där en stig som bar uppåt. Den följde han, och utan
äventyr trädde han in i den dystra massiva av fukt och av ondska tungt drypande
borgen. Då stannades han av två hemska förskräckliga vakter. De var två ohyggliga
jättar i kåpor, minst två meter långa och kraftiga bjässar. De lade beslag på kung
Arthur och förde med bryskhet in småväxte kungen i skräckborgens inre. Snart kom
de till dess allra innersta största gemak. Där låg utbredd på en skön divan den mest
sköna och bländande kvinna som konungen någonsin sett. Hennes hår var så rikt
och så långt att det gjorde en hänförd, och svartare hår hade Arthur ej någonsin sett.
Hennes ögon var svarta som svartaste kol även, men det var något bekant i de stora
uttrycksfulla ögonens mörkt genomträngande väsen.
Men runt omkring henne stod hennes gastkramande livvakter: hemska förfärliga
kåpklädda högresta män. De var klädda i kolsvart från topp och till tå, och de såg ut
36