Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Vad jag nu har sagt har jag sagt. Men, min Oliver, se! Är det ej ståtligt krigsfolk
som drar upp för vägen längs berget mot Fimbuls nedblodade borg?"
"Jo, det är det. Det är själve Baliol och spillrorna av hans armé, som drar hemåt
mot borgen, som han aldrig borde ha lämnat."
"Där skall han förskansa sig och hålla ut tills han bliver förrådd."
"Utav vem?"
"Av en varelse som kallas harmlös. Från hans egna tryggaste vrå skall det
dräpande anfallet komma, lömskt bakifrån och hugga honom i ryggen ihjäl. Så skall
Baliols tragiska livssaga sluta."
"Och dottern, den vackraste blomman i Höglandet, världens mest älskliga, rena,
jungfruliga mö, Skottlands renaste än ej besudlade livskälla?"
"För vackra Gunvor har Gud andra planer."
Och resterna av Baliols stympade här drog sig in i den storslagna borgen.
"Se, broder Merlin, se hur liten kung Baliols sargade slagna lemlästade här nu
har blivit! När Höglandets konung drog ut var han själv jämte spetsen av hären
försvunnen ur sikte i fjärran, när ännu ej svansen av härormen ringlat sig ut ur den
mäktiga borgen, och ändå kan härifrån ses nästan tre mil av vägen mot söder. Men
nu, ack! Den armlösa benlösa halshuggna härskarans sorgetåg är icke längre än tre
hundra meter!"
"Och de tycks ha bråttom."
"Ja, jäktade är de armt haltande blödande släpande lytta och få veteranerna
tydligen. Flyr de för något?"
"Se där uti fjärran! Är det en ny här?"
"Ja, det är det. Och den tycks ej spak eller arm."
"Det är Arthurska hären som kommer förföljande efter den alltför besegrade
fienden."
"Arthur själv rider i spetsen. Jag ser hur Guds sol ljuvligt smeker hans gyllene
hår och hans glänsande krona."
"Du har bestämt ögon som kungsörnen själv."
"Har man levat i så många år som jag gjort på en bergstopp bland örnar, hos
örnar, med örnar och samman med örnar, så blir man en aning som dem. Så högt
uppe i himlen som här och med matbrist i evighet lär man sig att såsom örnarna
spana i fjärran och skåda vad människors ögon ej någonsin skådar: vår värld ifrån
ovan."
"Nu har hela Baliols här hunnit över den viktiga vindbryggan, som hissas upp.
Kan du verkligen se konung Arthur personligen?"
"Såsom en örn ibland mesar ser jag konung Arthur bland engelsmän. Han är sig
lik. Han är mer lik sin farfar än fadern. Kung Harald var ej lika vacker som Arthur
tycks vara, och Hamlet var ej lika grann. Unge Arthur är ej familjär än med olyckan.
Därför är han så långt skönare än sina envist av sorgen förföljda olyckliga fäder. Du
ser honom ej?"
"Jo, jag ser honom nu. Han är frejdig och framåt som själve den fredrike Fredrik
den fräne, min frände, i frankernas främmande dimmiga länder i söder."
"Och den har jag ömkat mig över, riskerat mitt liv för att rädda från döden, och
vårdat och ömmat för såsom en kvinna. Han grät alltid när han var liten, som om
han var kunnig om faderns ohyggliga öde, och som om han åsett det själv. Han fick
mjölk av de getter vars avkomma än dominerar min hjord. Se, nu går han till stupet
som vindbryggan öppnat. Vad skall han nu göra?"
"Om jag känner Arthur så inleder han en belägring. Han är mycket grundlig i allt
vad han gör. Han är bergfast besluten att riva till grunden kung Fimbuls av blod
byggda borg."
"Det lär nog bli en diger belägring som nöter ut tiden för alla de levandes antal."
"Den faller förvisso långt tidigare än du tror."
19