Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

din egen stofthydda. Fimbuls hus brinner, och ingen kan fly över vallgraven. Vi är
nu samtliga dömda att dö och förgås här instängda i elden. Personligen tar jag det
hela med jämnmod. Om ock det var möjligt att jag kunde rädda mig skulle jag aldrig
försöka det, ty det är blott som sig bör att jag dör för min fader och sonar i hans ställe
alla de brott som han själv aldrig sonade. Genom min död kanske Gud kan försonas
med Höglandets framtida konungar, ty det skall komma en ändlös och ärorik rad
utav dem efter mig, ty det ser jag och vet jag och spår jag. Jag vill icke rädda mig,
leva och fortsätta detta ohyggliga liv i den kolsvarta mördande skuggan av fars
oförsonliga brott. Jag vill dö, och jag ber dig att låta mig dö, när nu tillfället kommit
och elden har kringränt mig. Var det den arma olyckliga kvinnan som tände den
samhällsomstörtande brasan?"
"Det var det."
"Jag gissade det. Endast ett sådant väsen som hon kunde jag ha förknippat med
denna otroliga världsbrand."
"Om du ej vill räddas så ber jag åtminstone om att få rädda din dotter. Jag menar,
försöka."
"Jag ber dig försöka och även att lyckas. Ty hon har ej skäl eller ursäkt att dö än.
Hon har inga sorger och lider ej av något samvetskval. Hon älskar livet och borde få
leva. Ja, tag henne bara. Min Gunvor! Kom ut hit och träffa min vän, Englands
överstepräst, som gav konungatiteln och kronan åt Arthur."
Och så presenterades Gunvor för gamle Merlin, som sågs rodna inför hennes
härliga anlete. Och Baliol bjöd gamle gudsmannen och över allt annat älskade
dottern farväl och drog sig åter in i sin kammare för att där lugnt bida döden. Och
prästen bjöd flickan att skynda. De skyndade strax därifrån tätt tillsammans.
Men elden var nu allomfattande och stängde för alla utgångar. Hettan och röken
var överallt stark och förfärlig och stegrades ständigt. De flesta av folket var flydda
ur borgen, låg döda på vallgravens botten, förgjordes på olika håll av den nu
triumferande elden, låg levande instängda eller begravda i störtade eller i störtande
delar av borgens komplex, eller hade på annat sätt dött. Arthurs räddningsbro var nu
förfärdigad men alltför sent. Ingen kunde nu längre fly över den, ty alla vägar till
bron genom slottet var hopplöst blockerade. Den ena flygeln och det ena tornet och
den ena byggnaden efter den andra på slottet föll sönder nu, rasade dånande
samman och våldtogs totalt och förintades slutgiltigt av den aptitgalna elden. Blott
ett enda torn var än relativt oskadat. Dit tog sig gamle Merlin och den unga fru
Gunvor. Men medan de klättrade upp blev den bräckliga Gunvor så omtöcknad av
alla fasorna, röken och hettan, att hon nu förlorade medvetandet. Tornets topp var
byggt så att det var mycket bredare än hela tornet i övrigt, och gamle Merlin såg som
sista slutgiltiga chansen att från detta torns ganska breda balkong hoppa ut ner i
vallgraven och däri landa på djupaste stället. Men Gunvor var avsvimmad, och han
var tvungen att bära den mycket ansträngande hjälplösa bördan. Men han kom till
toppen med Gunvor. Han satte sig ner för att vila och smått pusta ut. Hans
föråldrade bröst pep som tusen små mössbarn av slitet och mödan. Han såg emot
berget där Oliver levde. Han tyckte sig se gamle Oliver sitta där uppe med ögonen
på den olyckliga branden med allt hopp hos honom, Merlin. Gubben reste sig upp
för att göra vad han nu var tvungen att göra. Han lyfte den sanslösa Gunvor, och
under uppbjudandet av sina sista och slutliga krafter, så slungade gamlingen ut
genom rymden den livlösa kroppen, med desperation och förtvivlan åkallande Gud
som den yttersta hjälpen i den absolutaste nöd. Hans avdomnade helt känslolösa
totalt överansträngda armar gav honom en så diger smärta i akten, att de tycktes
bägge två brista. Dock tittade han noga efter hur fläckfria varelsen föll, ignorerande
fullständigt sina personliga och outhärdliga smärtor. Han slungade henne med
huvudet före och siktade väl, så att kursen och fallet blev närmast exakt mot en viss
punkt i vattnet, och såsom en pil flög hon ut genom rymden allt snabbare nedåt och
26