Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

På bergstoppen mitt emot borgen, på den andra sidan av dalsvalget, satt gamle
Oliver träget betraktande tröga belägringen. Plötsligt så såg han en tunn men fullt
påtaglig rökstrimma stiga mot himmelen upp ifrån borgen. Han fattade genast vad
röken betydde och ropade ut så att höglandet ekade av hans förtvivlade skriande
stämma: "O Gud! Det är förräderi! Någon djävul i Baliols sköte har satt Baliols fäste i
brand! Han är gudlöst förrådd av en evigt förbannad förrädare inifrån! Hans eget
barn har begravt sin förfärliga dolk i sin fars eget sköte! Ja, bakifrån har ädle Baliol
anfallits av sina egna! Förskräcklig är människan, evinnerligen förskräcklig! Om hon
blott är ädel och god blir hon mördad som straff, ty förskräckliga människan tål icke
säregna typer som ej är förskräckliga. Söner kan omöjligt tillåta att deras fäder är
bättre än de och förgör dem och krossar de åldrades hjärtan därför utan hänsyn! Om
någon är ond dör han lugnt såsom Fimbul, men eventuella förträffliga godsinta
fläckfria söner till ytterst fördärvliga fadern åtnjuter den mordiska hämnd och det
blodiga öde och djävulska straff, som blott fadern förtjänade. Onda förbannade
hatiska enbart omänskliga hopplösa svarta försyn! Endast gamle Merlin kan nu alls
göra något åt saken, ty branden kan ej vara vållad av honom och har säkert
uppkommit utan hans vetskap, av något fördärvligt och omänskligt missfoster, som
knappast kan kallas eller ens likna en man."
Även Arthurs oändliga käcka och hurtiga skaror fick snart syn på röken från
slottet och blev alarmerade. Arthur blev uppenbart allvarligt oroad, och han uttalade
orden: "Om någon med flit nu har anlagt en brand i kung Baliols hus, så är den
mycket mera en fiende till mig än någonsin min faders mördare var. Ve den usling
som önskar kung Baliols död!"
I det samma så började vindbryggan nedfiras. Folket i slottet, panikslagna av
hastigt uppkomna branden, var tydligen hågade att genast kapitulera. Men knappt
hade vindbryggan ruckats, så slet den sig plötsligt från kedjorna, bjälken som
uppehöll vinschmekanismen föll dånande ner, och med den följde dundrande hela
den väldiga vindbryggan ner mot det svindlande djupet. De väldiga
byggkonstruktionerna rasade ner, slogs i spillror mot klipporna, krossades hjälplöst
och föll med ett öronbedövande smällande rasslande oväsen ner i den bråddjupa
avgrunden. Och där stod både kung Arthurs och Baliols soldater och blickade snopet
och dödstysta ner efter Baliols folks enda räddnings försvinnande. Och snart så
stegrades den redan mycket hysteriska digra paniken i borgen av ropen: "Förrädare!
Konspiration! Sammansvärjning! Här finns anarkister! Det är sabotage! Det är
förräderi! Vi har fiender i våra hjärtan!"
Och Arthur befallde att allt skulle göras, att ingen kraft skulle besparas, att alla
var tvungna att anstränga sig för att rädda det tragiska brinnande folket i slottet. Och
sålunda började det genast byggas en bro över vallgraven på det mest lämpliga
stället. Men arbetet på denna bro gick tyvärr mycket långsamt, ty det var ett ej ringa
företag.
Inne i borgen så smög stackars vilda Mathilda omkring och såg ut alla lämpliga
själar som hon kunde tänka sig rädda. Hon samlade dem, och hon visade dem vägen
ut genom grottan och skrevan, men det var ej många som hon på så sätt kunde
rädda. Hon aktade sig mycket noga för att låta för många veta om hemliga
flyktvägen. Genom att själv endast visa de flyende vägen och ej låta någon alls vända
tillbaka för att rädda fler, kunde vilda Mathilda bevara sin hemlighet och endast
rädda de få som hon ansåg förtjänade det. Men hon själv vände ständigt tillbaka till
källarens hålor i borgen för att kontrollera att hon icke glömt någon kvar.
Nu var elden så spridd att det fanns inget medel att hindra dess framfart. Att
Baliol låtit allt vatten i slottet nedrinna för trapporna ned emot källarna och att han
öppnat var kran och tömt vartenda krus hade icke hjälpt mycket. Nu började de mest
panikslagna att hopplöst göra försöket att klättra och taga sig ner mot den endaste
räddning som fanns: djupa vallgraven. Men det var hopplöst, ty borgberget stupade
24