Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

som är äldre än någon nu levande mänska på jorden. Han kände min morfar, och
honom skall du spörja om vem du är."
"Vad är det för en makalös gubbe? Vad kallas han?"
"Han har ett namn, och det namnet är Oliver. Han är en gudsman, och om icke
han kan ta reda på vem du egentligen är så kan ingen. Han är mera klar i sin knopp
än den klaraste intelligentaste ungkarl på jorden, om han ännu lever. Men jag har då
svårt för att tro honom död redan, ty han är ej den som frivilligt lämnar sitt liv. Han
har lovat att leva i tio år till, men när tio år gått brukar han sedan alltid på nytt lova
alla att leva i tio år till. Du kan fråga den helige och vördnadsvärde profeten om allt."
"Jag beger mig, Isolde, och hoppas att risken för kungligt vulkanutbrott ej är så
stor när jag kommer tillbaka som den är idag."
"Och jag väntar mig mycket av denna din resa. Ty någonting säger mig att
resultatet därav skall bli gott och betydande."
"Med din välsignelse reser jag."
"Säg ömt farväl åt kung Markus, men icke åt mig."
"Jag skall lyda ditt råd, som är alltid det bästa."
Och Tristan begav sig med Herbert och andra kamrater på nytt över havet. Han
tog mycket noggrant farväl av sin fader, som fällde de ömmaste varmaste tårar, men
drottningen unnades icke av den unge Tristan så mycket som en enda blick. Det var
onödigt väl lydda order, var drottningens tanke, och hon även grät när hon kunde i
smyg när blott fromma Brangwayne kunde se det, som ensam förstod det. Men
konungen såg Tristans kyla mot drottningen och greps av medlidande för sin hustru
och blev åter vän med sin maka. Han började att respektera sin älskade för vad hon
var. Till och med hennes vilja att ej dela äktenskapssängen med honom begynte han
att respektera med fromhet och akt. All hans melankoli gled totalt ur hans hjärta,
som våren med ljus kommer lätt både is, snö och skare att upplösas och snabbt
försvinna. Det av folket älskade konungaparet blev vänner igen.
Under tiden kom Tristan tillbaka till ölandets stormiga bergiga kuster och gav sig
med sina kamrater på väg in i landet. De fann konung Baliols tragiska slottsruin, och
de slog läger vid foten av berget som låg mitt emot. Men allena, med Herbert som sin
enda följesman, som endast fått följa med genom enträgna böner, begav sig den
härlige Tristan mot toppen. Men när de fick syn på den ensliga torftiga påblåsta
alltför eländiga hyddan, så bad Tristan Herbert att ej följa med ända fram. Herbert
stannade, och Tristan ensam, med mössan i hand, tog sig före med klappande hjärta
att nalkas den boning där världens mest ensamma människa levde, mer frisk än en
sprittande hind, och så gammal som vore han från gamle Moses och Jakobs och
Abrahams eviga tider.
Den gamle stod just och tog hand om de kära små getterna när Tristan såg
honom. Gamlingen kände sig sedd, och han vände sitt huvud mot Tristan och
upptäckte objudne gästen och fick genast en munter glimt i sitt öga. Han sade:
"Var hälsad, du som icke vet vem du är! Men jag vet vem du är. Du är Tristan
från Norge men född i ett helt annat land."
"Käre farbror, du vet vem jag är! Inget kunde då fröjda mitt hjärta mer gränslöst!"
"Men stå inte där som en fåne som inte alls vet vad han skall ta sig till! Kom med
mig in i hyddan och låt mig få giva dig mat. Det är matdags ändå för mig själv nu.
Men vänta. Gå först bort och hämta din vän. Vad är det för ett sätt att ej låta din bäste
vän höra vad alla bör höra? Ty ditt öde är hela världens."
Och Tristan gick bort och kom åter med Herbert. De gick med respekt in i
hyddan, med större respekt än de skulle ha visat om de bjudits inträda i världens
rikaste mest imponerande ståtliga praktfulla kejsarpalats. Och där inne satt
gamlingen färdigt och väntade fromt med den redan framdukade maten. Och
vännerna satte sig.
"Ädle profet!"
89