Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Min son, om hon det allra ringaste och i den mest obetydliga mån liknar dig är
jag färdig att tro att hon ypperst är på hela jorden. Men säg mig: var är hon? Vem är
hon?"
"Jag träffade henne i England. Hon skulle ha blivit Sir Morholts olyckliga maka,
men lyckligtvis räddade jag henne från sådant för henne ovärdigt öde. Jag sårades av
riddar Morholt betänkligt och skulle ha dött av min blodsförlust, om inte hon tagit
hand om mig och med sin läkekonst räddat mitt liv. Hon är ljus, vacker, varm, blid
och så oumbärlig som solen fast ej lika bländande, ty ingen kan man mer gärna mer
långvarigt noggrant betrakta. Hon heter Isolde och kallas den ljusa och är
dotterdotter till översteprästen Merlin."
"Legendariske gudsmannens barnbarn! Var har du hört det?"
"Hon berättade själv."
"Du har väckt mina innersta känslor. Min Tristan, om det är din önskan att avstå
från riket och att jag skall gifta mig och ge mitt rike åt mitt eget kött och mitt blod
skall jag lyda din önskan. Säg, kan du för mig återvända till England och fria till
henne å din gamle farsgubbes vägnar?"
"Det kan jag förvisso, och ingenting gjorde jag hellre. Min fader, din önskan att
gifta dig med den bedårande jungfrun betyder att jag för all framtid får ha hos mig
min kära syster, och ingenting kan ge mig större och ljuvare lycka."
"Så res då. Du själv får bestämma din avresas datum."
Och endast två månader efter att Tristan med följe vänt åter från England så
vände de åter till England, men denna gång ej i politiska krigiska uppdrag men
snarare i goda uppdrag av motsatta sorten. Sir Tristan gled ut på sitt skepp ur sin
faders kung Markus väl skyddade i fjällen insprängda fjord för att å kungens vägnar
bege sig på friarstråt.
Men vädret var icke med tappra seglande friarna. Stormar högg tag i dem och
förde dem långt ur kurs, och när äntligen efter en niodygnsstorm de såg solen igen
uppenbarade sig för de härdade sjömännen en vild och främmande kust som de ej
kände till. Bergen var mycket branta och fruktansvärt ödsliga. Vågorna rasade mot
denna kust som om de ville bryta och söndra och krossa den, och det såg ut som om
det inte var helt omöjligt att de skulle lyckas.
Den nödvane Tristan befallde att de skulle följa den livlösa kusten mot söder tills
de mötte människor, och efter aderton stormiga gråa och våta odrägliga dagar så såg
de med ens emot aftonen ljus på en punkt där vid kusten. De styrde omedelbart in
mot det levande ljuset och satsade allt på det gryende hoppet, som lyste med ljuset,
och gav sina själar i högre naturmakters och i försynens förhoppningsvis nådiga
händer.
De kom till en stad som var där situerad vid havet. De ankrade i en fantastisk
och väl skyddad grotta, som var stadens hamn, och från den gick en väg upp till
staden.
Det var en förtjusande stad. Aldrig någonsin hade de resglada norrmännen sett
en så vacker och lycklig och ljuvlig och vänlig och leende och pittoresk liten stad.
Den var byggd i terasser, och dess största gata gick ytter om staden till höger om
staden från strandkanten sett, och den gatan var ock stadens enda ordentliga gata.
Till vänster om vägen låg husen, små ljuvliga stenhus i hög på varandra och huller
om buller, men ändå var staden den tveklöst mest ordnade seglarna någonsin sett.
De förstod innevånarnas språk, och de ödmjuka vänliga hjärtliga gästfria stadsborna
var mycket villiga och mycket ivriga att noggrant och ifrån början berätta sin säregna
köpings historia.
De hade ej någon konung och hade ej makt och ej ens någon lag eller stat eller
något system. De var fria och levde som fiskare eller som köpmän, och staden var
blomstrande och suverän och välmående som ingen stad annars i hela världen.
80