Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

sjuksköterskans, att med helande örter och oskadliga mediciner ge hjälp åt
nödlidande, sjuka och skadade.
När min ohyggliga moder, som dräpt flere män än den digraste mördare, och när
min broder fick reda på vad jag egentligen i största hemlighet sysslade med, drev de
ut mig från hemmet med hat och med smälek. Om jag hade stannat så hade de
mördat mig. Ut på de vilda förfärliga hedarna flydde jag, tretton år gammal, och
levde som tiggerska under de ändlösa armodsår som sedan följde. En vandrande
tiggerska, fredlös och hemlös, som blott kunde en enda sak: lindra kroppsliga
lidanden och råda bot på dem. Frivilligt och för den ringaste penning utförde jag
helerskans arbete i alla länder i England, i Skottland, i Wales och i Irland; och Irland,
där vidderna var som mest öppna och fria, där trivdes jag bäst, och det landet
omfattade jag mest av alla med min nationalkärlek. Där, var det eviga fula och gråa
livgivande regnet mest odrägliggjorde den mänskliga tillvaron, där, var den pinande
vinden var som allra råast och kallast och hårdast och envisast, där, var det fattiga
landskapet var som mest ödsligt och människofattigt och kargt, där var jag mest som
hemma och som allra friast, ty ingenting är för det djuriska människosläktets mest
hunsade barn så befriande, härligt och njutbart som fullständig ensamhet, där man
allenast kan umgås intimt med sin skapare i hans grundläggande och koncentrerade
ensidigaste konstruktivitet. Där fann jag icke heller omänskliga fiender som grymt
förföljde mig för att jag gjorde vad gott var. Där tycktes jag om utav alla, där fann jag
blott vänner som älskade mig, även om de var fattiga, smutsiga, ytterst eländiga och
alltid svältande.
Där på den gröna ön fann mig en dag riddar Morholt. En avskyvärd drake drog
fram genom landet och skövlade byar och gårdar, men Morholt tog upp hårda
kampen mot draken och lyckades dräpa den, nästan till priset av sitt eget liv. Men jag
vårdade honom och räddade honom till livet, och därefter ville han aldrig mer
släppa mig. Jag blev hans fånge för livet och fick aldrig lämna hans sida. När
konungen Arthur var död gjorde han sig till herre i konungens rike och började
tyrannisera vår värld. Men mot mig var han alltid så mild och så god och så vänlig
som mot ingen annan. Han pennaliserade samtliga mänskor och trampade dem
under hälen med hänsynslöst självsvåld, men mig var han aldrig det ringaste ond på.
Han var ett stort styggt gammalt troll, men han aktade noga sin lilla prinsessa och
rörde ej någonsin vid henne. Han respekterade henne, och om han ej fattat beslutet
att gifta sig med henne hade det ej slutat illa för honom. Hans maktambitioner och
hans dumma giftermålsplaner fick honom att falla, och du var Guds vapen i
fällandet av övermodige bjässen. Men jag tyckte synd om den grove brutale
träskallige narren när han låg i gruset med min egen broder som överman. Genast, o
Tristan, när mina små ögon fick syn på dig, insåg jag att du var den man i livet som
skulle stå mig allra närmast och komma mig närmast. Jag skall aldrig ge dig min
kärlek, ty någon där ovan förbjuder det, men all den kärlek som konungen Markus
skall få av mig är ingenting mot den eviga tillgivenhet som jag hyser för dig. Aldrig
någonsin förr har jag haft en lojal och fullt pålitlig vän som jag kunnat förtro mig åt
och saligt dela mig själv med. Du, Tristan, är den allra förste som någonsin skådat
min själ och som kommit mig nära, och aldrig i livet lär det väl bli någon som helst
annan människa. Goda Brangwayne är mig trogen, men hon är ej på samma plan
som jag själv, och hon känner mig inte. Men du, riddar Tristan, står på samma plan,
och det lär icke finnas en annan i världen som gör det."
"Men säg mig, Isolde, vem är ädle Lejonslott, som du nyss nämnde som kanske
din fader. Vad hette han?"
"Lancelot. Han var kung Arthurs mest prisade riddare och hans mest älskade
vän. Endast han och Sir Morholt var ännu vid liv av kung Arthurs odödliga riddare
när digra slaget vid min morfars faders, den helige Albans, kapell hade blivit kung
Arthurs och alla hans än återstående riddares bane. Han reste till främmande länder
84