Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

ord därför att alla älskade ståtliga festliga granna torneringar, som var det starkaste
eldprovet för varje man och all manlighet, mannadygd, duglighet, ära och kraft. Men
förutan Sir Lancelot var segern nästan i förhand rätt säker, ty främst bland de
anklagande var Sir Morholt, den digraste av alla kämpar, den mest hänsynslöse, den
starkaste, grymmaste och mest barbariske, som slogs förutan att någonsin tröttas
med kraft som en slagbjörn med rustning, som dock icke dämpade alls monstrets
dräpande slagkraft. Och varken Sir Gareth och riddar Gawain ställde upp i den
ojämna kampen, där drottningens riddare endast var trettiotre medan
drottningahatarna med deras vänner och hjälpare utgjorde åttioåtta förkrossande
riddare. Varför var drottningens kämpar så få? Av den anledningen att så många var
tvivlande på drottning Gunvors moral. Alla kungens förnämsta och främsta mest
garvade riddare höll sig från stora torneringen, som tycktes bli en batalj för de lätt
sinnesretade, oeftertänksamma och lättpåverkade.
Nyheten om denna väldiga allvarstornering blev spridd över hela det splittrade
landet, till öar och bergstrakter och till de allra mest avlägsna obygder. Nyheten
nådde ock in bakom kyrkornas murar och reste där även uppståndelse bland alla
heliga och opolitiska män. På så sätt kunde ej heller Lancelot undgå att höra om
jättetorneringen, som kunde leda till drottningens eviga vanära. "Hon är ju oskyldig!"
utbrast Sir Lancelot. "Äktenskapsbrott är det sista som hon har begått!" Och han
lämnade raskt sina heliga umgängesbröder och skyndade mot slottet Camelot.
Men det var lång väg till Camelot, och hans tillfälliga häst var lätt skadad i foten.
Han stannade därför vid midnatt vid en vacker fridfull och ädelmodsvittnande borg,
och där sökte han härbärge. Noga dock aktade Lancelot sig för att ge sig till känna.
Han togs mycket vänligt emot, och fick allt vad han hade behov av, och särskilt en ny
vacker häst, som var den allra bästa av hästar.
Den fridfulla och oansenliga borgen bar släktnamnet Astaloth. Borgherren var en
beprövad och from gammal man som blott hade en son och en dotter, ty hustrun var
död. Dotterns namn var Elaine, och hon var en förtjusande flicka. Vid sitt första
ögonkast blev hon förälskad i riddaren, hopplöst och räddningslöst, utan att ana vem
främlingen var.
De två syskonen hade en gång haft en äldre bror, som varit Astaloths ära och
stolthet, men han hade mördats förrädiskt av skurkar förrän han ens hunnit bli
riddare, och han var Astaloths sorg. Än fanns kvar alla ädlingens vapen, hans
rustning och hela hans lyxarsenal. Och det visade sig, att den stupades utrustning
passade Lancelot mer än perfekt. Sonens rustning satt som om den skräddarsytts åt
riddar Lancelot på gästens hydda. Och fagra Elaine bad sin far mycket enträget att
låta främmande riddaren bära den stupades vapen, och herren till Astaloth
samtyckte. Alla på Astaloth blev ytterst fästa vid Lancelot, och höge Lancelot lovade
hjälpa den levande sonen till ställning vid konungens hov, och hans namn var Sir
Robert. Så kallade Lancelot honom.
Men fagra Elaine, den som ej hade rum i sitt hjärta för den allra ringaste ondska,
besvor riddar Lancelot att aldrig glömma och vara den ömma och godsinta otrogen,
och riddar Lancelot svor att ej någonsin äkta en kvinna om ej det var fagra Elaine.
Och som tecken på deras förbund gick Sir Lancelot med på att bära en slöja i hjälmen
som tillhörde flickan. Det var ett oskyldigt och heligt förbund, och Sir Lancelot
gladdes åt att hennes tecken hos honom, den kvinnoundvikande, skulle direkt göra
honom totalt oigenkännlig för alla mänskor vid hovet som kände Sir Lancelots vanor
och leverne. Och med sin nye vän Robert red Lancelot bort från Elaine och från
Astaloth, iförd en avlidens rustning och vapen och med en skön kvinnas bedårande
tecken i hjälmen. Han var mycket glad åt sin helt suveräna maskering, som han nu
drog ut för att grundligt bedra hela världen med.
Digra torneringen hade begynt mycket dåligt för drottningens riddare, när
plötsligt två nya riddare grant uppenbarade sig på försvararnas sida. Den ena var
44