Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Det är tyvärr som du säger. Han tror inte att vi är skuldlösa som två små barn.
Han har bett mig bevisa min oskuld med att lämna från mig den åt honom, vilket jag
vägrade, och sedan dess har han tvivlat på att det finns alls något gott i mig."
"Ack, hur förfärlig är icke den djävulska svartsjukan, som alltid uppkommer helt
utan anledning och slår sitt offer med falskaste dunster och lögner och gudlösa
inbillningar! Ingenting är mer falskt, mera gudlöst, mer ont och mer galet och
omänskligt och opålitligt än avund och svartsjuka! Till och med min egen fader har
nu fallit offer för den hypokondriska sjukdomen och låtit mig nesligt lida där för!"
Kungen grät där han stod sedan redan en lång stund tillbaka och kunde nu ej
längre hålla tillbaka sin glädje. Han kunde ej längre behärska sig. Buskarna
prasslade, och han steg fram, och med i nattens månsken klart glittrande tårar gick
han rakt till Tristan, omfamnade honom och sade:
"Min son, min olycklige stackars och grymt förorättade son, kom tillbaka! Jag
ville ej någonsin skiljas från dig, men som du själv har sagt har den vådliga
svartsjukans inbillningsspöke förhäxat mig och gjort mig omänsklig och onaturlig.
Kom åter till hemmet, min son! Det är ditt! Om Isolde så vill skall jag aldrig ge liv åt
en arvinge, utan min arvinge skall vara du tills du dör eller jag. Jag behöver min
hästkarl och min falkenerare. Och från och med denna stund får du träffa och tala
med drottningen när som helst och var som helst och hur ofta du vill, och förbannad
är den i all evighet som är så ond att han kan tro min Tristan om ont! Var välkommen
tillbaka, min son! Lovad vare försynen och turen, som gav mig den här underbara
lycksaliga stunden! Ty hade jag icke i smyg och i lönn tagit reda på sanningen hade
jag aldrig fått reda på den. Kom nu med mig tillbaka till slottet! Vi skall nu gå hem,
mina barn, mina älskade vackra gudomliga barn."
Och han vandrade med sina armar omkring dem med Tristan på höger och sin
unga drottning på motsatta sidan. De vandrade kärligt tillbaka till slottet. Och
konungen sade: "Det här skall vi fira!"
Och när de var komna tillbaka, så organiserade konungen en liten fest till sin
hemkomne arvinges ära. Att Tristan var kommen tillbaka och återupprättad
förpliktade till glada fester och firanden och muntra lyckliga saliga vänskapsskratt.
Men Tristan såg på Isolde, och hon såg på Tristan, och de visste bägge att de
hopplöst älskade båda varandra, och att de ej på något sätt kunde klara sig från
gamle Olivers spådom, att av deras kärlek ett barn skulle komma till jorden.
Slut på tredje delen.
95