Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

ej härda ut med att tänka på henne nu i detta ögonblick när världens öde i ett enda
slag skulle avgöras.
Mordred var rädd, ty en präst hade talat och sagt: "Om du anfaller blir det ditt
livs sista slag, och du skall icke levande klara dig genom det." Samtidigt tyckte han
mer och mer illa om fiendens tröga förhandlingar, som han alltmer blev förvissad om
att endast fördes av kungen för att vinna tid. Och han varnade alla de sina och sade:
"Om något svärd lyftes i fiendens led, om det ringaste tecken till strid bliver synligt
hos fienden, är allt hans fredsprat blott bedrägeri. Var beredda! Han kan när som
helst utan förvarning anfalla, och då får ni icke dröja med mördande motattack!"
Men konung Arthur var oangelägen att anfalla sedan Merlin honom spått: "Om
du anfaller skall du förlora, och ej endast slaget och kronan men livet tillika."
"O fader!" bad ömme kung Arthur, "begiv dig till kusten och möt riddar
Lancelot! Ej får du vara i närheten och löpa fara om någonting ont skulle hända!" Och
översteprästen var lydig sin konungs bekymrade önskan.
Men konungen misstrodde Mordred: "Vad väntar han på? Är han ute med sattyg
och list? Varför anfaller galningen inte? Ty jag kan ej anfalla. Om det skall bli någon
vapenlek alls måste skurken, förrädaren börja. Men när väl förrädaren börjat skall
icke försvararen dröja med omedelbaraste blixtförsvar.
Hör, mina blå generaler! Så fort ni ser stridstecknet höjas hos fienden skall ni
med en gång flinkt hugga tillbaka. Ni får icke töva! Vid minsta signal från vår fiende,
vid minsta tecken till anfall, så måste ni vara beredda och skrida till handling. Ty
bråkstaken kommer att inleda striden, och vi måste vänta till dess, men ej längre! Så
fort han har börjat skall vi giva svaret! Ett enda höjt svärd bland de lömske är
tillräckligt för att vi alla skall veta att de inlett striden!"
Då kröp det en orm upp ur diket som önskade njuta av sällsynta solskenet. En
vaken vakthund begynte att ursinnigt skälla på ormen. En riddare undrade varför
hans hund plötsligt skällde och skred till hans undsättning. Riddaren varseblev
ormen och höjde sitt svärd för att avliva den innan hunden blev biten.
Det blixtrande svärdet på flygeln av konungens härskara upptäcktes genast av
Mordreds kamrater, och dessa skred genast till handling. Med tjut och med skrän for
de ut för att kraftigt bemöta det angrepp som blott var ett olyckligt hjärnspöke. Och
så snart Mordreds här utfor i härskri och utfall så sattes kung Arthurs här även i
rörelse.
Alltför klart såg usurpatorn Sir Mordred att blixtrande svärdet ej varit ett tecken
till konungens här, men hans män kunde ej se det samma, och allt gick för snabbt för
att på något sätt kunna stoppas. Lavinen bröt ut, och var man som var dristig nog att
stå i vägen var dömd att begravas, och bakifrån kunde ej mänsklig kraft hålla lavinen
tillbaka.
"Vad anfaller djävulen för?" tänkte konungen, som blivit van vid ett anfall som
aldrig alls kom. "Varför väntar han inte på Lancelot? Nå, kom igen då! Må djävulen
få något uns av allt det han förtjänar! Vi kan endast ge honom döden, som blott är ett
sandkorn av hela den öken av grym vedergällning som han borde få!"
Med ett fruktansvärt dån bröt de ojämna härarna samman. Merlin hörde
stridernas skrin där han var nästan fem mil från platsen. Han visste vad gnyet
betydde, och ängslan steg ned i hans själ.
Striden var mycket jämn, mycket blodig och mycket fatal. Arthur själv stred i
spetsen med ursinne helt utan like. Dock mötte han icke sin fiende Mordred, sin son,
som han helst utav alla hett önskade slakta. Men var man som han kom i strid med
föll död för hans snabba och ljungande klinga.
Ock Mordred var högst effektiv. Varje fiende som anföll honom fick bita i gräset
för evigt. Där stupade Roderick för honom och riddar Patrick. Dock saknade
Mordred Sir Morholt, som för någon tid sedan övergett England och dragit på
äventyr till fjärran Irland, ty han hade icke i längden förmått draga jämnt med Sir
66