Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

lott och ingenting annat. Ty han kunde aldrig ett ögonblick bringa sig till att lömskt
misstänka Arthur för att en gång icke ha varit fullt ärlig. Så fullkomligt litade prästen
på Arthur att han ej ens ville försäkra sig om att hans son talat sanning.
Men en dag vid en av kung Arthurs otroliga väldiga digra torneringar utmärkte
sig en ny yngling som ej varit med vid torneringar förr. Vid just denna tornering var
deltagarantalet fem hundra sextio riddare, och denne okände yngling blev fyra.
Torneringen vanns av Gawain, nummer två blev Sir Gareth, och trea var Morholt.
Det fanns icke någon som visste vem ynglingen var. Kungen bjöd honom till sig, och
där först vid hovet vid konungens fötter inför alla människor lyfte han hjälmen och
blottade han sina anletsdrag. Ynglingen var lika svart som en rymd utan stjärnor.
Hans kolsvarta hår var så långt som till axlarna, ögonen var lika svarta och mörka
och djupa som glimrande vattnet i djupet av bråddjupa iskalla bergsbrunnar på djup
av ett hundra meter, och ynglingens ögonbryn var lika svarta som kolstreck i
pannan. Och knäande riddaren, som var så tapper, betraktade kungen med hemlig
och dold och ont gäckande skade- och hånglädje.
Konungen bleknade tvärt när den okändes ansiktsdrag blottades. Ögonen var
gode konungen alltför bekanta och välkända, fastän han ej hade sett dem på aderton
år. Men den härdade konungen fann sig och hämtade sig på ett ögonblick, och frågan
ställdes: "Vad heter du, yngling?"
"Sir Mordred är namnet min moder har gett mig." Och konungen var alltför
upprörd för att kunna alls säga någonting mera. Han dubbade pojken till riddare och
drog sig därefter ut, och där ute bröt konungen samman. Fru Gunvor, som ensam
förstått att allt icke stod rätt till med konungen, fann honom där, och hon föll ner på
knä för sin man, som satt ömklig med huvudet i sina händer och kronan på golvet.
"Min make, vad är det?"
"Min son! Det är min egen son!"
"Vem är din egen son?"
"Denne mordiske Mordred, som jag nu i tjugo år ängslats för! Detta är barnet
som Morgan den onda har fött, och kung Arthur är dess ofrivillige och olycksalige
fader!"
"Vad är det du säger?"
"Jag säger blott sanningen. Du har nu hört min bekännelse. Domen är här. Den är
här i Sir Mordreds gestalt för att tillintetgöra, förstöra och krossa mig och allt mitt
livsverk! O Gud! Hur har jag icke fruktat den stund som nu digert är kommen! Om
ändå vår vän riddar Lancelot vore hos oss! Han allena är ofläckad nog för att kunna
emotstå Sir Mordred, min blivande baneman!"
"Konung, du svamlar! Vad dillar du om? Visserligen har gossen ett mörkt och
frånstötande utseende, men när fruktade Arthur en man? Aldrig förr, förrän nu. Var
ej feg, konung Arthur, och frukta ej inbillningsfoster! Du manar upp djävlar och
dårskap i onödan!" Och drottning Gunvor gick bort, kvinnligt vägrande att taga del i
sin makes personliga sorger, problem och bekymmer.
Så snart konung Arthur fick tillfälle talade han med Sir Mordred i enrum.
"Vem är du?"
"Det vet du, o fader. Det såg jag att du genast visste så snart som du såg mig. Jag
är din och Morgan den Blodigas son."
"Och vad vill du?"
"Du har ingen son utom mig. Jag vill ärva ditt rike."
"På den saken tager du miste. En laglig och fullvärdig arvinge föddes åt
drottningen innan du avlades."
"Var är han nu?"
Kungen teg.
"Han är borta visst? Och han har visst varit borta i femton års tid? Och det finns
visst ej någon i världen som vet var han finns?"
50