Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

nådde perfekt vattnets yta och krossade denna, försvann och var borta. Nu måste
han själv följa efter förutan att vila. Han måste se till att hon ej flöt med strömmen
och ut i den farliga forsande floden. Nu gällde det för honom själv att se till att han
flög utan äventyr rakt ner i pölen där långt ner i avgrunden, minst fyrtio meter där
nere i svindlande djupet. Han hade ej krafter men hoppade ändå - och slant vid sitt
satshopp. Han kom dock med huvudet före och gled genom luften allt snabbare
snabbare nedåt. Men där var en farlig utskjutande klippa i berget. Han snuddade
nästan vid klippan, men foten tog i, och han kände en fruktansvärd smärta vid
snuddningen i ena benet. Det kändes som om hela benet slets av. Med en väldig
kaskad slog han ner i det skummande vattnet, där han trots sitt skadade ben snart
fann Gunvor och räddade henne i land. Men hans fot var helt krossad, och benet var
delvis åtminstone brutet. Högt ovanför sig såg han en av kung Arthurs skarpt seende
vaktposter stående ute på en högt utskjutande klippa. Han ropade till honom: "Här
är en jungfru som står i behov av snar hjälp!" Vakten hörde hans stämma, uppfattade
orden och var strax försvunnen. Merlin sade stilla till sanslösa jungfrun: "Nu räddas
du av dina fiender. Mitt värv är fullbordat. Arthur får ej lära känna att jag haft att
göra med denna belägring, och därför beger jag mig nu. Du är trygg, och snart
kommer du i mycket tryggare händer än mina. Farväl." Och han släpade sig med stor
möda iväg, och hans sargade ben och hans fot blödde ymnigt.
När Arthurska vakterna ankom till jungfrun, så såg de ej gubben, den trasige
gamlingen, som hade kallat dem dit. Men de bar vackra jungfrun på bår upp till
lägret där hon snart omsider kom åter till sans.
Gamle Oliver uppe på berget mot slottet såg tårögd hur mäktiga borgen
förvandlades till en långt större mer storslagen brasa, hur prakten förvandlades till
ett ohyggligt och fasansfullt likbål, som i sin högt bolmande väldighet sträckte sig
ända till molnen. Han såg hur kung Baliols storhet förgicks, och han anade kanske att
Baliol själv brann ihjäl långt där inne i flammorna. Om han ej såg det profetiskt så
fick han snart veta det genom en krälande gamling, som kom på besök under natten
med brutet och blödande ben och en fot som ej liknade mera en fot. Denne gamling
berättade allt vad som skett under grymma olyckliga branden, och om hur kung
Baliol vägrat att rädda sig. Och gamle Oliver skötte och vårdade sin gamle vän tills
den åldrade översteprästen på nytt kunde gå, om än bristfälligt.
Arthur var upprörd till sin allra innersta hjärterot över den nidiska branden, och
det att han ej kunde rädda en enda av Baliols folk gjorde ej saken bättre. Blott de som
själv räddade sig ut ur branden förutan att krossas till döds hade överlevt, och de var
ungefär blott hundrafemtio stycken. Kung Arthur var olycklig och rätt så mycket
ifrån sig och blev alltmer värre däran under skräckbrandens, skräckskådespelets och
mardrömmens utveckling. Ofta satt han i sitt tält helt allena och grät blott och lät
ingen komma och avbryta honom i sorgen. Det onda som drabbade Baliols hus var
det sista han någonsin velat.
När natten kom var Arthur ännu ej gången till sängs. Han satt uppe och ville ej
vila. Han var alltför skakad av dagen, och hans ganska präktiga själ hade fått ett
djupt sår, som ej läks lika enkelt som köttsliga. I denna dystra och sorgliga midnatt i
fullmånens sken steg Gawain upp, besluten att hjälpa sin konung. Det var Sir
Gawains trogna män som fått hand om den ljuvliga Gunvor. Gawain steg beslutsamt
till konungens tält, öppet trotsande konungens order och alla hans tjänare, som sökte
stoppa den djärvt avancerande kämpen. Med yttersta självsvåld steg riddaren in i
kung Arthurs blå tält. Arthur lyfte förvånad de två blå förgråtna och brustna så
innerligt kärleksuppfyllda och älskade ögonen och såg på kämpen med häpnad, men
teg. Tappre riddaren sade, försökande att vara käck såsom vanligt: "Min Herre! Det
går icke an att ni sitter här ensam och lipar! Kom med, så skall jag nog ha något att
visa för er." Arthur reste sig passivt och följde med fursten.
27