Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

med mig, så är du en kruka och knöl vars otroliga feghet och kortsynthet skall sätta
England i brand och förstöra din konung och hela den värld som han skapat åt oss."
Riddar Lancelot reste sig, bugade djupt för sin drottning och sade: "Jag ber er
förlåta och ursäkta mig, höga drottning, att jag för ett ögonblick drar mig tillbaka."
Men drottningen, såsom en katt med sin dödsdömda mus, kunde ej låta bli att
slugt fortsätta leka med riddaren. Med en förbryllande glimt i sin ögonvrå sade nu
drottningen: "I kungens namn, riddar Lancelot, bjuder jag er att ej lämna min sida."
Då kunde blott Lancelot sätta sig åter, rätt spakt och förlamat. Han sade till vännen
Gawain:
"Sir Gawain, ingen av oss har något att dölja för drottningen. Säg vad dig lyster."
Då flammade riddarens ögon i det han begynte att tala: "Nåväl, jag skall tala! Jag
vet icke vad som är mellan er, och jag vill ej heller någonsin veta det. Men hör mitt
ord, riddar Lancelot! Vad är en kvinnas förlorade oskuld? Spilld mjölk som blott
mesar kan lipa åt. Jungfrur är till för att kränkas. Men vad är en ungkarls förlorade
oskuld? Ej mycket, om han är en vanlig och alldaglig karl. Men om han är en
konung, en präst eller en annan högt uppsatt ansvarig herre, som åtnjuter allas
respekt, är det en katastrof för all världen. Och en mycket hemskare världskataklysm
är det om han förlorar sin oskuld igenom ett äktenskapsbrott. Försök sedan att tänka
dig vad konsekvenserna bleve om äktenskapsbrottet begicks med hans konungs och
herres högt älskade maka! Och om det dessutom var så att hans konung höll av
honom mera än av någon annan!"
"Gawain, lugna ner dig! Min skam är blott den, att jag här måste finna mig i att
behöva här lyda en kvinnas befallning. En kvinna har dristat sig här att befalla mig,
aldrig av kvinnoumgänge befläckade Lancelot, att vara sällskap åt henne. Och
eftersom hon är min drottning och min herre konungens maka, så måste jag lyda."
"Men varför ber du mig då att hålla tyst om en så liten och harmlös meningslös
struntbagatell?"
"Av den anledningen, att jag ej vill att någon skall känna till denna min skam
utom de som nu redan olyckligtvis vet det."
Nu skrattade riddar Gawain ytterst hjärtligt och sade: "Ack, Lancelot, du är dig
lik! Att jag kunde tro att något allvarligt höll på att hända!"
Men nu blev fru Gunvor rätt vred, och hon reste sig i det hon sade: "Jag bad icke
er, riddar Lancelot, att göra mig till ett åtlöje för denne knekt. Jag har erbjudit er min
uppriktiga gunst, och ni har här inför er homosexuelle och taktlöse vän öppet hånat
den. Var då i evighet utan den! Kungen skall veta, att ni lömskt bedrivit grymt
gyckel med er härskarinna! Försvinn ur min åsyn och kom aldrig åter inför mina
ögon! Ni är härmed landsförvist! Ut!"
Ingenting kunde stävja Gawains muntert uppsluppna skrattanfall, men riddar
Lancelot fattade att drottning Gunvor nog menade allvar och reste sig tyst och gick
ut, följd av den alltjämt skrattande vännen Gawain. Samma dag fick fru Gunvor Sir
Lancelot landsförvist. Konungen fann sig i drottningens nyck, för att ej hennes vrede
med än större kraft skulle uppflamma. Men när Sir Lancelot, den allra yppersta och
den mest älskade kämpen, kamraten och riddaren, ej syntes mera vid hovet, blev allt
som fördystrat, och ingenting var längre roligt som förr. Konung Arthur gick bort till
Merlin och förtrodde åt honom sin sorg och sin saknad av glädjen vid hovet. Då
rådde Merlin honom, klok såsom alltid, att ta en förnuftig semester från hovet och
vandra till fots genom landet med honom, Merlin, och så skaffa idéer och ny
stimulans. Det fann Arthur strax vara en ypperligt härlig idé, och en dag gick det ut
ifrån Camelot, tidigt en morgon då ingen var uppe, försiktigt så att ingen märkte det,
två vagabonder, två bondklädda pilgrimer, med slitna säckar på ryggen. Det var
konung Arthur, all världens mest lysande konung, och översteprästen Merlin,
världens allra mest kunniga och högutbildade man. Ingen var inbegripen på slottet i
34