Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Men hur gick det för tokiga tanten?"
"Jo, när hon fått se er två störta i avgrunden var hon som ombytt totalt. Liksom vi
trodde hon inte heller att ni kommit levande ner, och hon var mycket lugn och helt
avspänd när vi nådde fram och tog hand om den gräsliga kvinnan. Och nu bar vi
henne till konungen för att han skulle förkunna den skändligas dom.
Men när hon åter kom inför konungen uppträdde all kvinnans stora förvandling.
Hon sjönk ner på knä, och hon bad konung Baliol: "Herre, förlåt mig. Det är ingen
annan än jag som satt eld på ditt hus och som nu innebränner dig själv och din massa
av folk. Men jag ångrar mig nu när jag ser hur min plan gått i verket. Mitt syfte har
fullbordats, och därmed har allt mitt hat fått sitt utlopp, och ingenting mera finns
kvar. Allt mitt hat, all min ondska är uttömd, och nu vill jag blott finna frid och
försoning med dig, ty jag skall brinna inne med dig i det likbål som jag själv har tänt.
Herre konung, förlåt mig, som nu invid dödsranden gråter och omfattar dig med
min kärlek och hyllar dig ödmjukt som din tjänarinna och kryper framför dig och
uppriktigt ångrar sitt tilltag. Ty så ångras synder: man ångrar dem alltid för sent, när
det ej längre finns något medel att gottgöra dem. Endast då kan en människa ångra:
när det är för sent. Ty en människa är alltför stolt för att ångra sin brottsliga
verksamhet medan den ännu kan gottgöras."
Konungen sade då: "Kvinna, det är med stor glädje jag härmed förlåter dig. Men
det finns icke egentligen någonting alls att förlåta, ty du har blott uppfyllt den eviges
vilja, försynens och ödets naturliga gång, och vad helst som sker genom naturen och
ödet är aldrig en sak att förlåta, ej ens när den görs genom människohänder. Så res
dig och tigg inte mig om förlåtelse för vad du ej åstadkommit men ödet, naturen och
Gud. Allt är Gud, allting görs genom Gud, och vad Gud gör är alltid av godo och till
världens fromma. Jag bjuder dig ej ens att dö här med mig, utan fly och försök att
med egen hjälp rädda dig, och samma gäller er alla, o karlar. Förglöm mig och rädda
er själva. Ni har ingen tid att förlora."
Vi var icke sena att lyda befallningen. Vi sprang omedelbart ut och begav oss till
tornet, som ni och prinsessan dykt ner från, och käringen följde mer långsamt och
stultande efter oss. Hela centraldelen och slottets vackraste kungliga delar var nu
överhöljda av rytande flammor, och vi fick fly ut genom flammande eldlabyrinter
med lågande bjälkar och brinnande föremål regnande kring oss. Vi bad fula häxan att
skynda, men det var ej lätt för den vanskapta stackaren. Och när vi ännu en gång
vände åter vår uppmärksamhet för att påskynda kvinkande stycket, så såg vi hur allt
som hon stod på med ens plötsligt rasade, och med ett illvrål så följde hon med och
drogs med i den rytande avgrunden. Det var det sista vi såg av Mathilda. 'Det är
inget mera att göra,' framstammade jag. 'Vi har nu blott oss själva att rädda.'
Och vi nådde fram till ert torn, och vi dök alla ned från dess tinnar. De flesta
dock hoppade oskickligt och slogs ihjäl mot de taggiga klipporna. Flera slets sönder i
trasor, blev hängande där, massakrerade som blodigt läckande trasdockor. Jag,
såsom överste för mina trupper, var den allra sista som hoppade, efter att digert ha
sett nästan alla av mitt kompani, nästan samtliga vännerna, blodigt ihjälslås i
avgrunden. Jag och blott fem av de mina kom levande genom bataljen. Och knappt
hade jag simmat upp ur det iskalla vattnet och kommit till motsatta stranden, när
med ett förfärande brak höga tornet och delen av slottet som tornet var byggt på, helt
urholkat av eldens frätande vilda aptit, med ett öronbedövande brak, som ett
jordskred, med kraft som en jordbävning, störtade ner i ravinen och fyllde upp
vallgraven, så att dess djupaste ställe blev land. Hade vi varit där då så hade vi inte
haft någon chans alls. Och här är jag nu, lyckligt vid liv, och den siste i livet som
talade med konung Baliol."
"Följ med mig, min vän. Jag skall hjälpa dig och presentera dig vid konung
Arthurs högt lysande hov. Han behöver otroliga hjältar som du. Men vad heter du?"
"Archibald."
29