Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Merlin var en gudsman och en mycket märklig betydande sådan. Som Moses
stod han i direkt mycket nära kontakt med sin skapare, det ansåg han att för honom
var livets mest viktiga sak, och som Moses stod även den så vördnadsvärde Merlin
ofta upprätt i fyrtio dagar och nätter i sträck mycket upptagen i ödmjuk bön.
Prästens största bekymmer var kaoset, striderna, oenigheten och våldsmanin, som
slet det ädla gudomliga England i flisor. Så bad gamle prästen: "O Gud, se, ditt folk
och ditt rike går sönder, och ingen finns som kan förena det åter och rädda det, ty
pilten Arthur är ännu för liten. Och hur skall väl Arthur, när han så blir mogen,
förmå att i detta av våld sönderslagna förvildade land sätta sig i respekt?" Herren
svarade: "Min gode tjänare, gjut dig ett svärd och ett städ. Gjut först svärdet, och gör
det så gott som du någonsin kan. Men gjut städet omkring skarpa svärdet, så att, när
ditt arbete fullbordat är, svärdet står med sin spets djupt ingjuten i slagytan av hårda
städet. Och inpränta sedan i städet de följande orden: 'Den man som drar svärdet ur
städet, han är landets ende rättmätige konung.' Och ställ detta städ med dess svärd
upp på torget i byn framför templet. Otaliga män skall försöka dra svärdet ur städet,
och denna märkvärdiga uppgift skall få många krigare att glömma kriget; men en
enda mänska skall någonsin lyckas med hopplösa uppgiften, och du vet nog vem jag
menar."
Så talade skaparens röst ur naturen till eremitprästen Merlin, som med
noggrannhet utförde allt vad han sagt. Svärdet smiddes, och det blev så starkt och så
härligt och vasst och rejält, att ej järn kunde nagga dess udd. Även städet
förfärdigades och göts fast omkring svärdet, och städet var hårdare än den mest
massivt kompakta okrossbara flinta. Merlin var den förste som tappert försökte dra
svärdet ur städet, och han kunde med tillfredsställelse därefter lugnt konstatera, att
det var ett omöjligt företag.
I största hemlighet gjorde Merlin detta arbete, och ej ens Arthur fick veta vad
prästen egentligen sysslade med, när han varje natt smög sig från hyddan för att icke
komma tillbaka förrän det var morgon. Ett eldsken i skogen i fjärran var allt som tyst
skvallrade om prästens idoga hemliga arbete. Och det var även en natt som i
hemlighet vise Merlin med sin åsna och kärra tyst fraktade in tunga heliga bördan
och lämpade den framför templet i byn mitt på torget. Det såg någon själ dock, och
snart visste alla att det var Merlin som fört dit det märkvärdiga städet med svärdet.
Och snart kom var storman och riddare från hela landet till byn för att tappert
försöka dra ut det otroligt hårt sittande svärdet, men aldrig kom någon som
lyckades. Städet och provet fick dock åter folket att fatta nytt hopp och trots allt ännu
hoppas på en duglig framtida konung och fridsfurste, som åter skulle förena det
vänliga landet i fred. Och försöket med svärdet i stålstädet ingav på nytt varje man
någon smula respekt för den heliga konungatiteln.
Till gamle Merlin kom det präster från samtliga landsändar som ville veta
historien om svärdet och städet. Merlin sade allt och förteg ingenting, och på så sätt
blev samtliga präster så småningom väl initierade i svärdets stora mysterium, och
alla skildes från översteprästen i gott hopp om framtiden och om den konung, som
nu utan tvekan snart landet en dag skulle få. Ingen utom Merlin, förstås, kände dock
till något om pojken Arthur och hans existens. Och den växande ynglingen Arthur
var fullkomligt okunnig om det uppseendeväckande svärdet i städet, ty prästen var
mån om hans heliga okunnighet, isolering och oskuld.
En dag ställde Arthur dock denna besvärliga fråga: "Far, vad är en kvinna för
något?" Merlin gav det öppna uppriktiga svaret: "En kvinna är den arma varelse som
föder barn åt vår värld. Det är hennes allenaste plikt och funktion: att ge avkomma.
Alla vi mänskor är födda av kvinnor, du även och till och med jag. Men hon kan ej ge
avkomma om hon ej älskas. Och det är vår endaste plikt emot kvinnan: att älska och
ge henne kärlek och ömhet.
6