Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

för ert kalla hjärta och er obefintliga själ, eftersom ni tar hans makt i anspråk som om
han var död? Men han lever, o drottning, och han har ej någonsin givit er någon
makt alls. När han avreste gav han all makten och rätten till mig, Sir Gawain, och ej
till någon annan, och allra minst till barnbortslarverskan Gunvor och hennes vän
Mordred." Nu fattade drottningen eld, men Gawain gav ej ordet ifrån sig ännu. "Ni
har alls ingen rätt, drottning Gunvor, att utan mitt samtycke rucka på konungens
lagar och seder, och därför har ni ingen rätt alls att avskaffa gemene mans
favoritsport torneringen. Återtag strax ert förbud, drottning Gunvor, i lagens och
konungens namn!"
Drottning Gunvor skrek ut: "Mina tjänare, kör ut den gastande störande
bråkmakaren! Han har ingenting här vid vårt glättiga samkväm att göra!"
Och Mordreds förträffliga tjänare, som Mordred lejt, sammanordnat och
organiserat, kom genast från ingenstans fram och bar våld på Gawain, och trots
motstånd och kamp och hårt slagsmål så kastades riddar Gawain ut ur salen. Men
många kom till hans försvar, och de ingrep i slagsmålet frimodigt, våldsamt och med
största iver. Där krossades bänkar och skallar och ben, bord och grytor, kastruller och
bröstkorgar i största skala. Det var nästan bättre än någon tornering. Men
småningom fick Mordreds alltför väl organiserade tjänare överhand, och alla riddar
Gawains trogna vänner och sällskap blev rensade ut ifrån salen med våld.
Något senare den samma dagen kom bud till Gawain ifrån drottningen. Budet
löd: "Drottningen ber er att omedelbart lämna Camelot och aldrig komma tillbaka."
Gawain var förvisad från hovet. Det hade ej någonsin inträffat förr. "Om jag ej ger
mig frivilligt av härifrån - vad gör drottningen då?"
"Hon kör ut dig med våld," sade budet.
Då blev den lättretade riddaren uppretad, arg och förbannad. Han banade sig
genom slottet till drottningens höga gemak, och var dåre som dumt nog försökte att
hindra den rasande riddaren vältes, förgjordes och slungades undan och kastades ut
för vad trappa som helst och fick benen och ryggarna brutna och krossade. Riddaren
klev in i drottningens rum och slog upp hennes tunga och väldiga dörr på vid gavel
med dundrande våld, och han sade till drottningen och till Sir Mordred vid
drottningens sida: "O drottning, jag lyder er maning och lämnar min älskade
konungs välsignade borg. Det är helt mot min vilja, men jag gör det ändå, av sorg, ty
jag kan ej stå ut med att dväljas inunder det tak, som förr alltid var ärans men som
nu är ert och Sir Mordreds och vanärans blott. Ja, jag överger härmed den förr alltid
heliga härd som nu blivit all skändlighets, smutsighets, brottslighets, ondskas och
gudlöshets engelska syndahärd. Stackars kung Arthur! Han älskade er, och här är
hans belöning! Förbannad var man som är dåraktig nog att ge något av sig till en
kvinna! O drottning, ni har med att göra Gawain till er fiende störtat ert land in i
inbördeskrig. Herren give att det endast drabbade ert huvud och ej kung Arthurs!
Men vissheten vet, att ni är lika oberörd av vad ni gjort som var kvinna i evighet
varit av sina mest skändliga brott, och tyvärr kommer ni att förbli lika oberörd intill
ert slut, medan Arthur, er make, för er handlings skull skall förblöda till kropp och
till själ av bekymmer och grämelse intill den yttersta dagen!" Och riddaren stängde
igen elefantdörren bakom sig, när han gick ut, så det mullrade i hela slottet i några
minuter.
Gawain gick nu genast att samla bland riddarna alla han litade på, och med dem
red han därefter omedelbart bort ifrån Camelot för att ej någonsin vända tillbaka.
Han lämnade slottet med en sista hatisk fanatisk förbannelse över sin drottning: "Så
länge jag lever, och så länge Mordred och drottningen lever, skall det vara strid
mellan oss, mellan deras män och mellan mina män. Hon har själv ordnat det så.
Hon bär all skuld i leken. Jag svär att ej vila och återse Camelot förrän Sir Mordred är
död och kung Arthur allena är herre och konung i landet igen."
56