Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

egär något djupare borde ni aldrig ha blivit en drottning men borde i stället ha
sänkts ned till bottnen av vallgravens dy, vilken smuts klär er bättre än
äktenskapsbrottets."
"Min knekt, ni tar fel! Vilken avgrund ni öppnat framför mig! Jag borde ej
någonsin utbytt ett ord med er men vägrat svara ert tilltal från början. Jag vill ej ha
äktenskapsbrott. Men, Sir Lancelot, bliv mig den vän som jag genom Merlins
omsorgsfulla försorger förlorat i Arthur. Jag vill icke mer och begär icke mer. Låt mig
träffa er och ibland stilla få tala med er, ty jag uthärdar icke min ensamhet, som
konung Arthur har lämnat mig i. Jag behöver en människa och trogen vän att få tala
med någon minut då och då. Ack, Sir Lancelot, återvänd hit till min sida ibland!"
"Den är vådlig, den vänskap ni bjuder mig till. Jag har plikter mot egen familj,
snart har ni även barn, och om något blir sagt om oss av någon utanförstående
gynnare är sedan icke vår vänskap så helig och ovansklig längre."
"Min riddare, jag råkar vara förtvivlad och rent desperat i min ödsliga
kärlekslöshet och min olycka. Ingenting är mera olidligt och mera svårt för en kvinna
att bära än kärlekslöshet. Riddar Lancelot, ni har ej val. Jag befaller er härmed, i
egenskap av landets drottning, att tjänstgöra såsom min vän och förtrogne."
"Ett fruntimmer är en diktator. Allt enväldigt tänkande kommer från kvinnan, ty
mannen är god och förnuftig nog att av naturen i anspråkslöshet vara blott
demokratisk. Om ni går så långt, höga drottning, att ni mot allt vett och förnuft nu
befaller mig vara er vän, så är jag illa tvungen att lyda, ty att trotsa er för att följa
förnuftet, moralen och samvetet vore blott förräderi, majestätsbrott och annat i den
stilen. Gud endast vet om jag icke ändå i att lyda er vilja belastar mig med alla brott i
vår värld. Ty det värsta mest brottsliga som någon mänska kan göra är att hellre följa
en annans än sin egen fria självsvåldiga vilja. Jag måste nu lyda er höga befallning, ty
sådant är nu vårt system och vårt samhälle. Gud vet om icke jag nu följer samhället
och dess system till dess eget fördärv och dess omstörtning, vilket jag fruktar och
anar."
Så föll ridddar Lancelot för drottning Gunvor. Så föll oförstörbare och
obesticklige ljuse långlockige lysande riddaren farligt till föga för drottningen.
Men just då råkade riddar Gawain gå förbi just den sal där fru Gunvor och
Lancelot satt. Och han stannade till inför synen av drottningen samman med
riddaren. Lancelot rodnade när han blev varse sin bäste mest älskade vän. Den mest
lysande av alla riddare rodnade därför, att hans bäste vän nu fick se honom i den
mest skamliga situation som Sir Lancelot någonsin varit i.
"Säg, vad står på?" sade riddar Gawain smått förskräckt och rätt häpen. Han fick
inget svar, ty Sir Lancelot kämpade en mycket lång seg svår kamp emot orätta ord
som, som läget nu var, alltför lätt kunde halka på tungan och leda till blodiga
missförstånd. Utan att kunna förstå varför Lancelot teg gick Gawain ett steg längre
och fortsatte aningen otåligt och förebrående: "Lancelot, min bäste vän, har du något
att dölja för din alltid hittills mest trogna och närmaste fosterbror?"
"Bara min skam," sade Lancelot moloken, mycket lakoniskt. Nu teg Sir Gawain.
Riddar Lancelot fortsatte efter en tryckande tystnad: "Jag ber dig, min vän, om du än
är min vän, håll det hemligt att du här har sett mig med konungens maka."
Nu svalde Gawain. Därpå vågade han fara ut: "Drottning Gunvor, jag ber er att
lämna Sir Lancelot ensam med mig."
"Vem är du att ge drottningen order?" förlorade Lancelot sig.
"Jag befaller fru Gunvor att avlägsna sig i min egenskap av härdig man. Mannen
är livets auktoritet, och mot honom har fruntimret inget att säga ens om hon är
drottning och han är suput."
"Du har ej någon rätt att befalla din drottning och din härskarinna ett vitten."
"Min Lancelot, du måste låta mig tala med dig man mot man. Kom då med mig
till ett annat rum, om du icke vill köra ut drottningen. Om du det vägrar och ej följer
33