Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

ett vittne har sagt mig, att hon med sin egen jungfruliga hand lyfte just detta heliga
svärd mot kung Hamlets sons strupe och mördade honom med just detta hans egna
svärd i det grymma, beräknande och infernaliska syftet, att vända all svärdets
gudomliga heliga och suveräna förmågor till motsatsen till tjänst hos ondskan och
evig destruktivitet. Denna trend har nu äntligen brutits av dig. Hon var då redan all
världslig makts mest fanatiska och oförsonliga fiende."
Gudsmannen tänkte: "Jag undrar vad som har passerat emellan min dotter och
Arthur. Det värsta som kunde ha hänt och som jag mest har fruktat för var, att min
dotter fick Arthur på knä och fick med honom ett ödesdigert fatalt litet barn, som
hon kunde ha uppfostrat i den mest kallt utstuderade ondska och upphöjt till
konung med tiden med släktskapets rätt; men som väl är så tycks detta icke ha hänt,
och det fröjdar mig storligen. Dock är min fröjd ej total. Han har ej sagt mig allt, men
jag vägrar samtidigt att tro om min konung att han kunde ljuga för mig. Det är det
allra sista i livet jag någonsin kommer att tro."
Arthur tänkte: "Jag kan ej bedröva min far med att säga den fasliga sanningen.
Jag kan ej delgiva honom min skam, ty det skulle förta all hans stolthet, all fröjd här i
världen, all glädje i livet och allt gott i Guds universum. Han måste få tro att jag
klarat omöjliga provet, och världen, för dess existens skull, är tvungen att sväva i blå
illusionen om min obefläckade ära. De måste få tro på sin bild av en otadlig världslig
gudomligt perfekt och god konung, ty utan den bilden så kunde ej människan klara
sig. En blott är kunnig om sanningen, och henne fruktar jag mer än var storm och
cyklon och naturkatastrof här på jorden. Och ett enda ber jag till Gud om: att det icke
blev något barn av mitt äktenskapsbrott den ohyggliga midvinternatten."
4. Kung Arthurs torneringar
När kungen kom hem fanns där trettio nya förträffliga riddare som grant
välkomnade honom. Det var alla sådana som kungen under de tre vandringsåren
utkorat och funnit och dubbat till dugande riddare och sänt till Camelot. Riddar
Gawain hade skött allting väl i sin älskade kungs farligt långa och alltför långvariga
frånvaro, om ändock enligt sin vilda personlighet han skött det väl ganska vårdslöst.
I konungens frånvaro hade den prövade ängslande gräsänkan drottningen fött
kungens förstfödde son, som nu redan var gammal nog till att förmå både tala och
gå. Pilten var ännu ljusare än ljusa modern men liknade fadern till utseendet mer än
modern. I sin miserabla förtvivlade ensamhet och digra trånande efter sin make så
hade fru Gunvor gett gossen det om tårar vittnande tillnamnet Tristan. Och
konungen gladdes åt gossen och älskade drottningen mera för gossens skull än han
gjort någonsin tidigare.
Riddar Lancelot hade när Arthur begivit sig bort även han gett sig av och
förblivit i främmande länder alltsedan den dagen. Han hade lagt under sig hela det
väldiga Frankrike och var dess förste historiske konung. Men när han fick veta att
Arthur var kommen tillbaka begav även han sig tillbaka till Camelot för att där
hälsas och äras mest av alla riddare och hälsas välkommen av själve konungens
omfamning, som skedde öppet inför allas ögon, spontant och med faderlig
broderlighet. Ingen älskade Lancelot mera än konungen gjorde. Han hade vid
hemkomsten snart övertalat sin hustru att upphäva gunstlingens digra förvisning,
och strax hade Lancelot kommit personligen utan att ana att domen var upphävd,
bålt trotsande den och sitt öde. Han hade i längden ej uthärdat att vara utan sin
konung och hovet. Och aldrig blev någon förlorad son varmare mottagen hemma än
han vid sin återförening med England.
41