Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Sir Sagramour var en av nya förträffliga riddarna. Han var ett ståtligt massivt
härligt ridande berg av rent stål, järn och brynjor och utrustning ute i striden. Sir
Baldwin, Sir Laurence, Sir Hector, Sir Brandon, Sir Kay, kungens släkting och högsta
kansliråd, Sir Gareth, en bror till Gawain, som begynte som avbasad hånad begabbad
föraktad och utskrattad kökspojke för att bli en av kung Arthurs mest lysande
riddare, och Sir Lavayne, och Sir Lionel, och Sir Fortinbras, Sir Kelly, Sir Bertram, Sir
Berlinguer och riddar Patrick, Sir Brian, Sir Pelleas, den tappre vilde och grymme Sir
Morholt, Sir Bernard, Sir Bruce och Sir Clarence, för att endast nämna ett fåtaligt
urval, var andra förträffliga nyinförskaffade och nyförvärvade härliga oöverträffbara
riddare. Sammanlagt växte kung Arthurs berömda illustra och lysande sällskap av
riddare till höga antalet av hundratjugo och åtta, men av dessa fick endast de
tjugofyra förnämsta och bästa och främsta och käraste sitta vid det så berömda
perfekt runda bordet, som gavs konung Arthur av gamle Merlin såsom doppresent,
något försenad, till förstfödde sonens högt jublande ära. Ett rundare bord, ett mer
fullkomligt och rent exakt och perfekt runt bord har aldrig funnits, och gamle Merlin
var dess enkle alldaglige snickare.
Härliga fester och aldrig upphörande skådespel, bländande stridslekar, eviga
upptåg och heliga högstämda högtider blev nu kung Arthurs och hela hans folks,
hela Camelots liv. Alltid pågick det någonting minnesvärt, underbart, vackert och
stort vid hans lysande hov. Och nu uppfanns den kämpalek som alltjämt kallas
tornering. Var riddare som hade lusten och modet fick delta och deltog. Det kunde i
sådana skådespel, när de var som allra störst, intensivast och festligast, delta ett antal
av femhundra riddare, som alla möttes med lansar och hjälmar och rustningar, man
emot man, och på nytt och på nytt, tills allt färre satt kvar uti sadlarna, och tills till
slut blott en enda fanns kvar som ej kastats ur sadeln, som den allra siste. Och denne,
torneringens segrare, var mest i allmänhet Lancelot, när han var vänlig nog att vilja
deltaga. Om han ej deltog var segraren vanligen tappre Gawain, och om båda var
borta så blev oftast Gareth till sist. Sir Gawain hade två bröder till utom Gareth: den
alltför friordige klumpige Aggravayne, som alltid trampade friskt i klaveret och
ställde till digra skandaler, och Gaherys, den minst uppbrusande, mest balanserade
av de förträffliga fyra fantastiska bröderna. Gaherys var förstås yngst, och Gawain
var den äldste. Han var lyckligt gift och var far till två duktiga söner, som snart även
de skulle bli goda riddare: Reynold och Richard.
Men Lancelot gifte sig aldrig. Hans enda omanliga sällskap var drottningen, och
detta umgänge höll han med noggrannhet på minimalaste sparlåga, ty han var
medveten om att ej kvinnorna någonsin skydde att gå alltför långt.
Han fann det ganska tråkigt i längden att ständigt behöva bli erkänd som
oslagbar och oförliknelig segrare vid varje kunglig tornering. Han började då att som
omväxling uppträda enkelt och som anonym vid torneringarna. Men han upptäcktes
ändå, igenkändes och vann med lätthet sin seger. Men en gång igenkändes Lancelot
ej, och det var hans mest lysande, största och allra mest lyckliga dag.
En skön sommardag när hela hovet och kungafamiljen en gång gjorde en härlig
utflykt till havet vid kungliga sommarbostället och lustslottet Tintagels kust var med
ens plötsligt den lille kronprinsen Tristan försvunnen. Han stultade hurtigt omkring
men kom bort bland allt folket och mängden och återfanns ej. Det var kungens och
drottningens digraste och mest olyckliga dag. Kungen bjöd allt han kunde ha råd
med att bjuda som präktig belöning till den som fann reda på kronprinsen, död eller
levande, men lille pilten kom aldrig tillbaka och återfanns aldrig; och ej heller bar
han vid helt oförklarliga plötsliga snopna försvinnandet något igenkänningstecken
förutom sin själ. Hela landet fick landssorg som varade i ett helt år, och prins Tristan
förblev oförklarligt försvunnen, och gåtan förblev ett olösligt mysterium.
Efter den svåra ohyggliga landstragedin blev kung Arthur än mera beroende av
sina riddares sällskap, och Gunvor blev olyckligt ensam, förskjuten och avskydd
42