Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

ditt hov har gett mig dåliga erfarenheter. Din drottning har komprometterat sig och
dragit med sig i skammen och vanäran många förträffliga riddare, och mest av alla
och djupast i skändlighetsträsket mig själv, din mest trogne, lojale och älskande
riddare, men det kan han icke finna sig i. Jag kan ej, konung Arthur, min älskade
herre, fritt deltaga i din anryckande livstragedi. Konung, ursäkta att jag fritt
framsäger sanningen, men den är alltid förfärlig, och ingen kan någonsin fly eller
undvika den, eller ens lyckas sky eller smita ifrån den, som nog alltför många i
ogudlig oevig fåfänga sorgligt försöker men därmed blott lyckas att göra den digrare.
Arthur, jag vet att du vet det, och därför blott vågar jag säga det inför dig högt och
inför dina närmaste, som även vet eller anar det. Konung, det vilar en tragisk
förbannelse över dig. Den har ej drabbat dig ännu, och den kanske väntar med
dråpslaget i ännu tolv eller tjugofem år, men den väntar och rycker allt närmare och
blir allt tyngre och större och hotfullare och mer påtaglig för varje dag som
försvinner i våra livs timglas ohyggliga oigentäppbara eviga läcka. Jag vet icke vad
den förbannelsen alls kan bero på och varför den finns, men Merlin vet det säkert,
och du, konung, vet det nog också, ty varje kung vet sin makts innersta hemlighet
och tragedi, och han ensam vet om den."
"O Lancelot, du talar sant, men Merlin vet ej om min förbannelse. Fortsätt. Vad
tänker du göra?"
"Jag vill tala färdigt först om din förbannelse. Du endast vet om dess hemlighet,
och ingen annan har rätt att ta del av den om du ej själv önskar avslöja den. Din
förbannelse har redan börjat att verka. Din son har försvunnit, din drottning är
vanärad om icke officiellt så dock i mänskors eviga hjärtan, och med henne talrika
riddare, däribland särskilt den tappre Sir Morholt, som nu dystert ruvar på hämnd
och som icke av sin egen vilja nu blivit vår drottnings mest farliga och oförsonliga
fiende. Men värre dagar skall komma. Den dagen skall komma, o Arthur, när du
själv skall vända ditt svärd mot och dräpa den trognaste av dina riddare, den som är
med dig hos mig här idag. Och den dagen skall komma när din egen son skall - nej,
bort, onda syn! Jag vill ej vara kvar bland de levande när sådant utspelas!"
"Lever min son då? Var finns han? O Tristan, mitt sorgbarn, var finns han?"
"O konung, mitt värv i de främmande länder som jag skall försvinna i skall bli,
som mitt sista tecken på trohet och lojalitet mot min över allt älskade dyrkade herre,
att söka och finna din bortkomne son. Det är icke otroligt att de över haven djärvt
vandrande långväga konstiga mystiska giriga djärva fenikierna tagit den arme och
fört honom bort, ty de seglar precis vart som helst och de tar vad som helst, vem som
helst och de gör vad som helst och försvinner så spårlöst på haven. O konung, jag
lämnar ditt land, ty jag vill ej bli delaktig i ditt och Camelots öde. Jag vill ej bli
medskyldig till alla dina och dinas totalt ofrivilliga men dock i framtiden utförda
brott, som har börjat från intet men som dock skall sluta i världskatastrof. Men min
trohet skall dock vara evig, och såsom bevis skall jag söka och finna Sir Tristan, din
son."
"Hör ej på honom," sade den ömma Elaine till de tre. "Han har feber och yrar och
talar i gåtor som helt saknar grund. Han blott svamlar, förryckt och förvirrad av
febriga ruset."
Då sade den sjuke: "Så talar en kvinna. Var man vet, att sinnet är klarast när det
är som allra mest utsatt och prövat och upprört och anstormat."
Drottningen sade: "Du flyr ur ditt land från din konung och alla de dina av
fruktan för kvinnan, för mig, och för drottningens ränker och nycker."
"Ej så mycket av logisk fruktan för sådant som av ännu mer logisk fruktan för
dess konsekvenser."
Nu talade konungen: "Lancelot, lämnar du oss så går England i bitar. Du krossar
dess hjärta, och landet och hovet och allting förgås om du sviker ditt land. Du är
47