Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Dumme Sir Tristan, om det är ditt allvar så återvänd hem och glöm bort den
som vårdade dig och försökte att hjälpa dig. Om du ej önskar ha reda på vem du
själv är, så glöm bort även mig och att jag alls i onödan räddade ditt värdelösa och
futtiga liv. Res tillbaka till Norge och glöm detta land. Jag vill aldrig mer se dig." Och
fagra Isolde gick ut. Tristan ropade: "Stanna, min syster! Kom åter!" Men hon kom ej
åter. En annan begynte att vårda den långsamt men stadigt tillfrisknande Tristan, och
han fick ej någonsin mer se den ljuvliga jungfru Isolde. Och när han var frisk fanns
det ingenting annat att göra för honom än fara tillbaka till Norge tillsammans med
Herbert och sina kamrater.
Vid hemkomsten tog gode Markus och alla hans gamla kamrater emot honom
såsom en hjälte. Han hyllades, prisades och gratulerades, och till hans ära blev firade
dussintals fester. Och vid en av dessa bröt Tristan sin ärade och respekterade tystnad
och sade till älskade konungen: "Konung, du ser så bekymrad och åldrad och
glädjelös ut. Ditt liv rinner åt fanders och bortslösas till ingen nytta. O fader, jag vill
icke ärva ditt rike. Vad bryr sig väl Tristan om ära och heder och makt, prakt och
världslighet? Jag vill ej alls bliva konung. Din tron kan ej någonsin tillhöra mig, ty
det är icke rätt att du giver din kungliga tron åt ett namnlöst föräldralöst hittebarn.
Konung, förgyll dina dagar och skaffa dig glädje och sällskap!"
"Vad är det, min son, du försöker att säga mig?"
"Gift dig, kung Markus! Det finns tiotusentals ogifta dygdiga välborna jungfrur i
världen som gärna ej blott skulle gifta sig med dig men älska dig även, ty du är i din
bästa starkaste ålder. Du är icke sextio ännu, och du ser ut som fyrtio. Ack, konung!
Förunna dig lyckan att älska en hustru och ha ett gott och aldrig svikande sällskap
för resten av livet. Tänk på din familj och din kungliga ätt! Den får ej slockna ut.
Aldrig någonsin får det i ärbara länder så tillgå att en anrik uråldrig traditionell
monarki slocknar ut. Hela raser och folk får dö ut, men ej någonsin kungafamiljen.
Och strunta i gamla och gudlösa onda förbannelsen, den gamla vidskepelseprofetian.
En konung får aldrig ta någonting ont på fullt allvar. För honom är allt endast gott,
och allt ont bör för honom blott anses som vardagsluft utan historisk betydelse.
Älska, o konung, och giv världen ärbara söner som du, ty den står alltid i oerhört
starkt behov av så ädla, förnäma och kungliga söner som möjligt."
"Min son, du kan då övertala en klippa att störta sig själv ut i havet. Men vem
skall jag gifta mig med? Har du utsett nå'n särskild?"
"Det har jag."
"Jag kunde just tänka mig det."
"Om jag ej kände mig mer som broder för henne än såsom en man skulle jag själv
förutan betänklighet fria till henne. Men, som jag just sade, jag känner mig mera som
bror, och hon är mer som syster för mig än som kvinna. Jag kunde omöjligen själv
handla mot henne såsom mot kärestor. Någonting som jag ej vet vad det är står
emellan oss, och mycket hellre än att ingå giftermål med henne tog jag mitt liv. Men
om du, käre konung, befriade henne från oskuldens otrygga tillstånd och tog henne
till äkta maka, så skulle ej endast du själv bli vår världs mest lycksaliga mänska, men
jag även skulle bli salig för resten av livet att få vara nära den heliga jungfrun som
jag blott kan kalla min syster. Om jag toge hit henne skulle vi båda bli ofelbart
lyckliga för hela resten av livet: du över att ha henne såsom din maka och jag över att
aldrig mera behöva bli skild från min syster."
"Det måste i sanning emellan er vara ett säreget sällsamt förhållande, om som du
säger hon är som en syster för dig."
"Ja, en syster är allt vad hon är för mig, och varken mer eller mindre. Men,
konung, för dig skulle hon bli den mest idealiska hustru, ty ädlare jungfru finns
knappast på jorden."
79