Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

samma tid. Och de skildes nu åt för att aldrig mer träffas igen, och de kände det
båda. Men med riddar Lancelot följde det kungliga svärdet med gyllene skidan.
Merlin drog sig från och med nu helt tillbaka. Han sörjde sin dotter och
dotterson, men ännu mer sörjde prästen att han nå'nsin avlat den ena. En vag
föreställning om en eventuell dotterdotter nå'nstans i det okända kunde ej stävja
hans bittra ohyggliga ånger. Han kunde ej fatta hur något av allt det ohyggliga alls
kunnat ske, som berövat hans värld all dess ljus. Han var säker på, trots alla som
under årens lopp sagt honom motsatsen, att konung Arthur ej var Mordreds fader.
Han kunde ej tro det och vägrade tro det. Han kunde ej inbilla sig att hans älskade
son konung Arthur en gång hade ljugit för honom. Och därför att han icke kunde tro
någonting illa om konungen, kunde han icke begripa hur allt det fatala och onda på
Guds vägar uppstått. Det var hans livs största problem: det var omöjligt för honom
att finna lösningen på allt det onda som hänt.
Sina sista grå trista och ödsliga år levde gamlingen ensam i djup isolering, misär
och tristess. Men han ägnade dessa tre år till att nedskriva allt vad han visste om
Englands historia, mänsklig och kyrklig. Han kom i sitt stora historiska verk fram till
Arthurs mest härliga dagar, men längre var han oförmögen att komma. Hans vackra
historiebok slutade när allt var som allra bäst, och från den punkten kunde han ej
göra våld på sig med att beskriva allt ont som se'n därefter hänt, ty han visste ej själv
vari ondskan bestod och vad den hade kommit ifrån. Där han själv icke längre var
kunnig och där hans livs säkerhet upphörde, var allt hans vetande upphörde och han
kom in på ond osäker mark, tog hans skrivande slut. Och han gav sitt betydande
högst ovärderliga verk i pålitliga gudsmäns betryggande vård, men det mest
imponerande och det mest märkliga av alltihopa var det att han skrivit sin bok ej på
sitt eget modersmål utan på grekiska, som han i ungdomen lärt sig i främmande
avlägsna civiliserade länder som ej led av ondska, och som han i ungdomen vistats
långvariga tider i. Skrivandet av denna bok bar ett vittne om hans föga inskränkta
minnesresurser.
Och när gamle vite Merlin äntligt fullbordat upptecknandet av sin kunskap om
fakta i världens historia gav han sig ännu en gång ner till Camelot. Slottet stod tomt,
övergivet, förfallet och dött sedan konungens död. Det var fåglarnas, kråkornas,
korparnas, duvornas, råttornas, ormarnas och läderlapparnas slott nu. Allt mänskligt
var noggrant begravt och väl överhöljt, skymt och gömt undan och övertäckt av
många lager av spindelnät, vävda med omsorg av många otaliga
spindelmansgenerationer. Men gamle Merlin bröt sig väg genom ohyran, smutsen,
förfallet och lorten. Han tände en fackla, och för detta mänskliga ljus, som var döden
för djuren och hela naturen, panikflydde alla ej mänskliga skepnader. Ännu en gång
såg Merlin de otaliga ändlösa mäktiga fest- och bankettmåltidssalarna, där aldrig förr
saknats glädje och gamman. Nu ekade skratten och bullrande skämten och
slamrande bägarna och alla kraftiga muntra bombastiska individuella bekanta och
ljuvliga röster i minnet blott och aldrig mer i en underbar verklighet. Tystnaden
rådde allenast, men gudsmannens sinne och minne var starkare än denna tystnad
och ödslighet, och för hans andliga blick var den festliga taffeln alltjämt lika levande
ännu, som om sista gästen ej gått förrän nu.
Och han återsåg konungens mäktiga tronsal och vandrade uppåt i slottet och
återsåg även den dyrkade drottningens sängkammare, från vars fönster hon en gång
helt frivilligt dykt trettio meter i vallgraven. Och han såg slottet framför sig från
vilket hon ej lika frivilligt dykt kanske mera än dubbelt så djupt. Men det slottet var
borta. Den mänskliga elden var slut där. Den hade fått brinna till slut där och
slutligen brunnit så långt, att den uttärt sig själv. Men i Camelot var icke elden än
utbrunnen.
Prästen gick åter till Camelots inre. Där slängde han facklan. Den fattade i
gammal spindelväv och gamla förstklassiga gobelänger. Den grep torra bänkar och
70