Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

för att i evinnerlig irrfärd försöka att finna en sägenomspunnen försvunnen och
namnlös och outrannsaklig och kanske ej alls existerande arvinge till konung Arthur,
som lär ha försvunnit som spädbarn och sedan ej någonsin hittats igen. Men, som
sagt, aldrig har någon sport att han någonsin varit i Skottland."
"Hur såg denna Lejonfot ut?"
"Han var världens berömdaste vackraste man efter konungen, högrest och blond
och med svallande lockar. Han inlät sig aldrig med kvinnor, och ingen såg någonsin
mer maskulin ut."
"Säg, plägade riddaren rida med två stycken svärd?"
"Två skarpeggade svärd? Vad för användning skulle han haft för det andra?"
"Han bar då med säkerhet icke vid sidan två stycken förnämliga svärd?"
"Det kan jag inte svara på, men knappast låter det troligt. En riddare brukar ej
använda mera än ett svärd, som han aldrig skiljs från så länge han lever."
"Hör på. Du har sagt att han reste från land och till land, att han sökte en arvinge
till konung Arthur. Hör på. För en tid sedan, två eller tre korta år, drog en
främmande riddare in i vårt land. Av en slump blev det jag som först mötte den
främmande gamle men kraftfulle ädlingen. Mitt på en smal öppen bro ägde mötet
emellan oss rum. Vi var båda beridna, och ingen var villig ge plats för den andre. Det
avgjordes då genom strid vem som skulle ge plats för den andre, och jag blev i
enviget segrare. Men i sitt fall ner från bron föll den härlige mannen så illa att han
slog ihjäl sig. Han sade högst sällsamma ord i sin dödsstund och dog med ett
övernaturligt och änglalikt leende och med en gest, som om han ville ge mig den ena
av sina två klingor, det svärd som han själv icke brukade och som var finare än det
han brukade."
"Vad sade riddaren till dig då just som han dog?"
"Ack, det kommer jag inte ihåg! Men det var alltför tydligt att han visste
någonting om mig som jag inte visste. Han log när han hörde mitt namn, som om
han hade känt mig från födseln och efter en skilsmässa på tjugo år känt igen mig och
funnit mig åter. Han log som om han hade funnit i mig sin förlorade son."
"Kanske var han din okände fader?"
"Han var icke lik mig. Men är det ej sällsamt och underligt, att både trogna
Brangwayne och min Herbert med säkerhet påstår att vi är så lika varandra som
syskon?"
"Ja, det är högst sällsamt. Den döende riddaren sade då ej någonting om sig
själv?"
"Ingenting. Men nu minns jag hans döende ord."
"Säg, hur löd de?"
"Han sade att han var väl nöjd med att hava fått dö för min hand. Men det var
något mera, som jag icke minnes. Det var någonting om min far."
"Det är nödvändigt att du behåller i minnet vad riddaren sade dig."
"Nödvändigt, ja, men ej lätt. Låt oss tala om någonting annat. Berätta om
konungen Arthur och hans legendariska hov."
"Min Brangwayne vet då mera om det än jag själv, ty hon föddes i Camelot och
följde Morholt till Irland när denne ej längre stod ut under Mordred, min broder,
som gjorde revolt mot kung Arthur men föll för den helige konungens hand."
"Du tycks veta en hel del om Camelot och konung Arthur ändå. Men för hit din
Brangwayne. Har hon levande minnen från Camelot?"
"Många." Och trotjänarinnan Brangwayne bragtes till deras sällskap. Hon
började villigt berätta om sina alltjämt alltför tydliga minnen. Hon föredrog den
episoden då Arthur i vredesmod lämnade Camelot för sista gången, den gång då han
drog ut i olyckligt inbördeskrig mot den ädle Gawain, som var oskyldig. Båda var
offer för Mordreds sataniska ränker, intriger, manipulationer och listiga
djävulskomplotter. Den härlige lille men helt ojämförlige och oförliknelige konung
85