Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

och grät. Han satt i markens smuts med den döde Gawain i sin famn, och han grät
som ett barn, fast långt bittrare och mer av sorg än vad barn nå'nsin kan. "Ve det
land, ve det folk, ve den makt och den konung som skyldiggjort sig till slikt dåd!"
sade konungen ohörbart.
"Konung, vårt slagfält är vunnet och fienderna är besegrade!" kom det en hurtig
och skadeglad tjänare fram och förtalde.
"Åt fanders med alla förskräckliga lyckliga nyheter! Stanna, för resten! Jag är icke
ond på dig. Spring icke bort. Du rår ej för den blodiga lyckliga dagen. Min order är:
giv alla fiender fria! Giv samtliga nåd! Ve den kämpe som kröker en fiendes kortaste
hårstrå! Med döden skall var och en straffas som icke behandlar sin fiende såsom en
jämlike!"
Kungens befallning förstods, och den flinke fridstöraren raskade bort för att
omsätta den i praktiken.
Förutom Gawain hade två tusen fem hundra riddare stupat i slaget, och sju
hundra femtio av dessa tillhörde Gawain. "Då har du vunnit striden, Gawain! Du har
tappert besegrat din konung!" ljöd konungens utrop. Han grundade denna kalkyl på
att hans män ursprungligen varit tre gånger så talrika som upprorsmannen Gawains.
Men på kvällen kom dåliga nyheter till konung Arthur. Kuriren som frambar
dem kom ifrån London direkt till kung Arthur. Han hade omåttligen ilat.
"O konung! Sir Mordred har rest sig mot dig och mot drottningen, och han
belägrar nu London med en väldig här på minst sju tusen man."
"Vad belägrar han London för?"
"Drottningen har inneslutit sig där! Hela sydkusten, Camelot och alla viktiga
städer är i Mordreds våld. Endast London är ej ännu hans."
"Kloka drottning, som härligt gjort uppror mot Mordred! Nu fortsätter vi, Sir
Gawain, ditt befrielsekrig emot mordiske Mordred! Och med ordet vi menas jag och
min fru, min gudomliga, tappra och härliga fru! Endast Lancelot fattas för att göra
detta krigs härlighet fullkomlig! Alla till häst! Vi beger oss mot London!"
Vad hade då hänt under tiden i Camelot mellan Sir Mordred och Gunvor, när de
plötsligt ej längre kom överens? Endast detta:
"Sir Mordred, jag vill icke fortsätta längre och kan icke fortsätta bistå er. Spelet,
som började så roligt, spännande och intressant, har nu skenat iväg, gått för långt och
allvarligen urartat."
"Drottning, ni får ej ge upp! Det är nu som det roliga börjar."
"Min make gick just härifrån lika vred som Vår Herre när han lät Jerusalem
utrotas från denna värld. Vreden kom av er skändliga lögn, som ni lovade att ej
begagna förutom i yttersta nödfall."
"Det var ock i yttersta nödfall först som den begagnades."
"Innerligt hoppades jag att vår lek inte skulle behöva att drivas så långt. Men nu
har det ändå gått därhän, och vår lek är nu ej längre rolig. Jag avbryter spelet, Sir
Mordred. Ni kan inte räkna mer med någon hjälp ifrån mig."
"Men behagar det drottningen ej att ock vinna det spännande spelet?"
"En kvinna är gjord blott för kärlek. Blott otur i spel giver lycka i kärlek. Av det
skälet föredrar jag att förlora och avstå från segern. Ni får spela vidare ensam, ty jag
backar ur."
"Det är icke så lätt som ni tror, fagra drottning, ty ni är för insyltad för att förmå
dra er ur. Har ej konungen lovat er döden, precis som han lovat den mig även? Är vi
ej medbrottslingar i komplott emot konungen och Sir Gawain och Sir Lancelot och
hela vidriga äckliga ridderska dygdiga heligt enfaldiga hovet? Vi sitter, o fagraste
Gunvor, i samma besvärliga härliga rankiga båt, och ni kan icke simma."
"Vad vill ni egentligen, Mordred?"
"Jag vill hava er till min drottning."
"Vad är det ni säger?"
63