Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

utstå den heller. Och denna i evighet varande säkra stabila gudomliga plågsamma
ensamhet offrade Oliver tacksamt sitt liv för att tjäna och ha såsom sitt enda sällskap.
Och ensamhet är enda sällskapet som man i evighet kan vara säker på.
Gamle Merlin tog sig ner i den djupa brant stupande och bottenlösa ravinen. Han
kom ner till bottnen till aftonen just när den bländande glansfulla månen gick upp i
sin fullaste form; och den bitande frostkalla natten som följde begagnade vite Merlin
till att hemligt och obemärkt taga sig upp till och in i kung Baliols fästning. Han
klarade allting, och ingenting sinkade honom på färden, men simturen över den
våldsamma forsande floden i djupet av dalen, i vatten som höll på att frysa, var
ganska besvärlig.
Det var ganska lätt för den gamle att taga sig in i den struptagna borgen. Han
följde blott bäcken, som kringrann det mäktiga slottet och bildade dess effektiva och
bråddjupa vallgrav. Han vadade lugnt i det iskalla vattnet ett femtiotal meter
inunder den hissade vindbryggan, och fann rätt snart i det vänliga månskenet just
vad han sökte: den hemliga skreva, som gick genom berget och som ledde in i en
grotta, som stod i kontakt med de djupaste av borgens källarvalv. Blott Fimbuls
fiender kände till denna fantastiska lönnutgång, och endast ytterligt sällan
begagnades den av de samma. Merlin hade själv en gång upptäckt den välkomna
skrevan och gjort grottan användbar för många år sedan när Fimbul byggde sin borg,
och den var än idag en med stor sekretess välbevarad och exklusiv hemlighet.
Gamle Merlin tog sig in i den mörka massiva belägrade borgen. I källarens
drypande stinkande hålor och valv hördes suckar och gråt, fångars jämmer och
klagan, ohyggliga skrik från torterade själar och galningars skratt och hysteriska
anfall. Kung Fimbul var den som en gång fyllt sin borg med så tallösa fångar att de
räckte till för långt mer än en mansålder. Han även hade fyllt borgen med bödlar och
kåphöljda svarta maskerade professionella torterare för en rätt avsevärd framtid, och
Baliol hade ej hunnit ännu med att vist reformera och friställa dem. De fanns kvar
och var aktiva som en föråldrad men alltför väl stöpt och för välgrundad institution
för att kunna förgås av sig själv.
Genom dessa ohyggliga mögliga fladdermusvalv tog sig en gammal linkande
tiggare fram. Det fanns hundratals sådana som denna gubbe. Han hade förmodligen
inspärrats för minst ett fyrtiotal år sedan, överlevt men blivit hopplöst förvirrad och
galen på kuppen och släppts ut ur cellen, som kunde behövas för värre mer farliga
dårar och brottslingar. Han hade sedan antagligen låtits gå kring där som den
stackars harmlöse själlöse av sina lidanden hopplöst hjärntvättade dåre och fåne han
var. Det fanns många som han som helt glömska av identitet och förflutet gick
spökande kring där, utmärglade stirrande vita skelett, som gick kring endast för att
snart dö i ett hörn någonstans och där bli till ett riktigt skelett, som ej någonsin
städades bort. Alla bödlar och skarprättare som torterade folk hela dagen gav fan i
den gamle dumt stirrande trevande vacklande fånen, som ingen i mörkret igenkände
såsom Merlin, vilket gubben egentligen var och var medveten om att han var.
Men av alla de sällsamma avgrundsgestalter som aldrig såg solskenet i dessa
helvetesskrymslen och vrår kom en grå skräckinjagande vansinnigt stirrande kvinna
försiktigt mot gubben, som vacklade fram genom mörkret försiktigt på väg mot de
högre regionerna. Kvinnan i fråga var fullkomligt gråhårig, men hon var ej särskilt
gammal. Och håret, som nådde till knäna och fladdrade kring henne vilt, hade aldrig
förmodligen klippts på de senaste fem-sex-sju åren, och ej heller kammats och
tvättats. Hon var som en häxa. Den vaxgula hyn var en hinna blott på det vanskapta
skelettet, och ögonen stirrade såsom en utsvulten och rabiatisk och misshandlad
hunds. Hon var ej mer än högst tjugoåtta år gammal. Det gråsprängda rika och
vildvuxna håret bar svaga försvinnande spår av en vacker brunt gyllene hårfärg, som
nu dominerades helt av det gråa och vita. "Merlin!" väste flickan knappt hörbart till
vacklande famlande åldringen. Han ryckte till och betraktade henne med visa lugnt
21