Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

land och ert folk och er drottning behöver er mera än jag. För vart ögonblick som ni
är hos mig förlorar ni mera av England."
"Jag stannar hos er, riddar Lancelot. Kungen och England är intet förutan vår
Lancelot. Är England utan Sir Lancelot blir det ej värre däran om det även är utan sin
konung. Ty utan Sir Lancelot är England mera eländigt och fattigt än braxen, som
plundrats på samtliga sina små silverfjäll, och det med kung eller utan."
"Min konung, ni sätter mig över er själv. Nå, välan då! Om jag är er herre befaller
jag er härmed bums att nu strax återvända till England. Och ni måste lyda, ty det är
en order!"
"En kung lyder inte en riddares order. Jag stannar hos er."
"Ni får ångra det."
"Det blir en senare fråga."
Och kanske förstod konung Arthur att detta var hans korta livs sista lyckliga tid.
Han var lycklig tillsammans med vännen Sir Lancelot och fagra flickan Elaine, och
han trivdes med friden, de heliga männen och grå fattigdomen och klostret. Han
älskade den lilla ringa idyll som han fann där vid foten av grå pyreneiska bergen, i
dalen vid havet som var så besparad från ondska och ofrid.
Den listige Mordred, emellertid, väntade icke på konungens återkomst. "För
varje dag som han uteblir rycker jag närmare målet. Hans frånvaro gynnar mig, allt
vad han inte gör göres i stället av mig och emot honom. För varje sak han försummar
försummar ej jag att med hängivenhet vända allt flera vapen emot honom. Så länge
han sitter stilla i stugan kan jag ostört gräva och gillra till fällor för honom i skogen.
O drottning, vi suckar ni så övergivet, som om ni var slagen till slant av ert öde?"
"Jag lider, o Mordred. Jag lider förfärligt. Ni gjorde en utmärkt tornering igår,
riddar Mordred."
"Jag tackar, men tappre Sir Gareth och ädle Gawain har jag ännu ej lyckats
besegra."
"O, kalla ej tråkige kalle Gawain för en ädel natur. Skall ock ni nu förfalla till
hovets och landets beständiga och reguljära fegt krypande smicker och stinkande
drypande hycklarkonst?`"
"Men visst är riddar Gawain en högst ädel och godsinnad man."
"Han är tråkig och har aldrig sagt mig ett enda gott ord i sitt liv."
"Men ni håller väl med om att Gareth är tapper i alla fall?"
"Tapper? En ohövlig fräckis är Gareth. Om våldet är tappert är jag häxan
Pomperipossa. Han är mycket skicklig på våld, men det är ej det samma som
tapperhet."
"Vad är då tapperhet?"
"Tapperhet är manlig ridderlighet och sund höviskhet mot goda harmlösa
kvinnor. Att vara förnäm, ädel, tapper och god är att göra sig omtyckt av alla. Men
jag har ej någonsin i mina tjugo år som landets drottning förmått tycka om Sir
Gawain eller Gareth."
"Men vem är då tapper?"
"Sir Lancelot var ganska tapper, men feg var han samtidigt. Av rena skräcken för
mig for han bort och kom aldrig tillbaka."
"Säg, lever han ännu?"
"Min krake och kruka till make for bort för att se om hans älskade riddare alls
kunde räddas till livet, så tydligen är han svårt skadad om ej rentav död. Men det rör
icke mig. Jag är okänslig, ty aldrig har någon givit mig värmen av mänskliga känslor.
Sir Lancelot övergav mig, och det kan jag ej någonsin bringa mig till att förlåta. De
fega och äckliga männen förlåter och ångrar och gråter för jämnan. Blott kvinnorna
är nog förståndiga att endast hata för evigt och aldrig förlåta och aldrig försona sig
med den som en gång förgått sig."
"Är jag icke tapper?"
54