Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

kärleksfullt i tusen färger och i alla regnbågens mörkare färger: i purpur och lila och
indigo och gredelint och i djupt violett och i grön azurskiftande grannhet och
blågrönhet och i den stjärnklara natthimlens blåaste blåa. Ja, färgerna skiftade så att
det mänskliga ögat ej fullt kunde gripa dem alla på en gång. Den störste av mästare
på att ge färger och kombinationer av färger och just de precis sannolikaste rättaste
färger, hur vansinnigt än dessa galna naturfärgers kombinationer än skulle te sig för
en målare på vita duken, var solen, det eviga värmande härliga ljuvliga ljuset, som
ingen har någonsin skådat i vitögat utan att därmed ha hopplöst förlorat sin syn.
7. Spådomen
Mjukt gled skeppet mot hemmet mjukt vaggat av vänliga vågor och ledsagat
ständigt av gynnsamma vinden som kom från sydväst. Och det anlöpte slutligen
målet, och konungen mottog sin blivande hustru ur älskade riddarens händer och
sade: "Min Tristan, säg, varför har du så förskräckligen ljugit för mig? Denna kvinna
är långt ifrån så skön och vacker som du har beskrivit för mig. Alla dina grovt
tilltagna superlativer om denna madonna är intet mot hennes reella och verkliga
skönhet och ljuva behag."
"Var det ej det jag sade?" förkunnade Tristan.
"Det sade du visst, men hon är mycket skönare och mer gudomlig ändå." Och
Isolde blev tilltalad av konung Markus och fann honom vara en hjärtlig och
godtrogen, älsklig och uppriktigt hederlig till lynnet hjärtegod människa; och han
behandlade henne med faderlig och outtröttlig och gränslös och uppriktig omsorg
och ömhet. Han var generös utan måtta mot henne, och snart blev de gifta.
Och bröllopet firades med pomp och ståt och var underbart lyckligt och för evig
tid oförglömligt. Blott en var ej fullt glad på bröllopet, och det var Tristan, och hans ej
närvarande glädje blev upptäckt och uppdagad endast av drottning Isolde, som
smittades av den.
Och den ljuva bröllopsnatt som konung Markus sett fram emot med så högt
flygande entusiastiska vackra förhoppningar och som nu äntligen kom med sitt
världsmörker, var icke lika inbjudande för fru Isolde. Hon kunde ej på något sätt
bringa sig till att närma sig brudsängen. Hon var en jungfru och kunde ej slänga iväg
jungfrudomen så lätt. Ingenting kunde bringa den fagra att närma sig brudsängen,
och när hon skamligen låtit sin konung och herre trist vänta en lång stund, varunder
hon endast betänkte sig och gjorde tappra försök att bestämma sig, sände hon
slutligen in till sin make den trogna Brangwayne, som fick meddela: "Drottningen
känner sig ej riktigt kry och ber vördsamt om lov att få dra sig tillbaka." Då blev
kungen vred och förbannad, ty han hade kokat av längtan och otålighet i den heliga
brudsängen ensam i mer än en timme, och nu rann hans vrede med stormflöde ut:
"Låt mig se denna drottning, som gift sig men ej vill behaga sin man! Vad är det
för ett stycke? För hit din matrona!" Och trogna och fromma Brangwayne återvände
till rena Isolde och framförde konungens stränga befallning. Isolde förstod att han
menade allvar och tvekade icke att genast lugnt hörsamma konungens bud. Hon
kom in till sin herre helt oavklädd och sjönk på knä framför honom på iskalla
stengolvet. Konungen sade burdust:
"Vet du ej vem jag är? Vet du ej att jag är landets herre, enväldige allenarådande
härskare, som äger dig och var människa i detta rike till kropp och till själ? Vet du ej
att jag gjort dig till drottning och maka av kärlek blott för att få älska dig och göra dig
till vår arvinges moder? Och varför vill då icke du älska mig? Varför säger du nej till
din konung, som genom en nyck äger makt att dig köra på porten och utlämna dig åt
87