Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Tyst, din pojkspoling! Ingen är ädel på jorden förutom du själv. Men var skall
jag nu börja? Säg vad du vill veta. Jag kan icke säga dig allt, men en del kan jag säga,
och det som Gud låter mig avslöja skall ej förtigas. Så ställ mig en fråga, och jag skall
försöka besvara den."
"Herre! Jag önskar att veta vem som var min far och min moder, och från vilket
land jag är kommen."
"Du hoppade genast på kärnfrågan, den mest besvärliga, kinkiga frågan, som
nog är den enda jag inte kan svara på."
"Men, gamle man, nyss du sade och lät mig förstå att du visste precis vem jag
var!"
"Och det vet jag, förvisso, men jag får ej avslöja det, ty den tiden är ännu ej
kommen. Jag vet vem du är, ingen vet bättre än gamle Oliver vem var din fader och
moder, men jag är förbjuden av Gud att förtälja det. Gud är mitt samvete. Ack, käre
gosse, det finns inget öde mer tragiskt än ditt! Andra vet vem du är, men du själv vet
det icke, och de som det vet får ej upplysa dig vem du är!"
"Usle gubbe!" Nu fattade Tristan den gamle om halsen. Hans vrede var i öppen
dager. "Berätta vad du vet om mig! Ingen kan vara grymmare än den som vet vad jag
helst önskar veta men icke vill låta mig veta det!"
"Lugna dig, Tristan," bad Herbert.
"Min son, vill du mörda en orkeslös gamling?" Då släppte den rasande Tristan
sitt grepp. Gamle gudsmannen fortfor: "Jag har heligt lovat dig att säga allt vad jag ej
är förbjuden att säga, och det skall jag säga dig även, om blott du ej mördar mig."
"Ädle välsignade gudsman, det ringaste ord du kan säga, som kastar en stjärnas
otydliga blinkande slocknande natthimmels ljus såsom upplysning åt min helt
mörklagda kunskapsberövade själ, skall bereda mig större välsignelse än alla skatter,
all makt och all härlighet i hela världen."
"Så hör då ditt öde, prins Tristan av Norden! Till straff för ditt våld mot mig skall
jag ej säga dig allt, utan till och med mindre än vad jag först ämnat.
Du äger en syster i livet, och hon är ditt livs enda släkting, och henne skall du ta
ifrån hennes jungfrudom och hennes oskuld. Hon skall åt dig föda en son, och den
sonen skall bli världens största berömdaste tappraste hjälte. Så lyder min spådom.
Mer skall jag ej säga."
"Förbannade gudsman! Du spår blott vad ont, omoraliskt, fördärvligt och
avskyvärt är! Säg då även åtminstone vem denna syster till mig då kan vara, så jag
sedan för hennes egen skull alltid må sky henne."
"Hon är den kvinna du minst av allt anar och tror."
"Herbert, låt oss omedelbart lämna den här ondskefulla förbannade orten. Vi
kom hit, o gudsman, för att få den vagaste kunskap om sanningen om våra öden,
men trots att ni uppenbart vet allt så vandrar vi härifrån dummare och mer
förbryllade än vi var när vi kom hit. Så farväl, gamle Oliver, och tack för intet."
"Tids nog, konung Tristan, skall du alltför tidigt få kunskap om allt vad du
önskar få kunskap om."
Riddaren hajade till inför titeln profeten var fräck nog att använda, men deras
samtal var slut. Tristan hade ej mera att säga och vandrade ner från det ödsliga
berget i sällskap av Herbert.
På hemvägen drabbades Tristan med sina kamrater av sjörövare. Dessa digra
pirater var fullkomligt fria från skrupler och oöverkomliga, ty de var dubbelt och
mera än dubbelt så många som Tristans hårt utsatta utsvultna sjuka nödlidande män.
Allihopa blev mördade av dessa skamlösa sjörövare, utom Tristan och Herbert. Blott
genom att spela en tafatt och tokrolig dåre bevarade Tristan sitt liv, och hans vän
hade såsom princip att ej någonsin bruka ett vapen mot medmänniskor. Därför
skonades så även Herbert.
90