Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Ack dotter, du höglandets blomma, du fackla i den mörka värld som min far
genom mördare skapade! Mig drabbar straffet för fars alla skändliga skamlösa
gudlösa blodsdåd och våldsdåd. Kung Arthur av södern, den endaste telningen av
ädla mordoffret för Fimbuls makttörst och blodtörst, drar nu med sitt folk mot vårt
land för att detronisera förrädaren, mördaren och usurpatorn kung Fimbuls familj,
och kung Arthur skall lyckas, ty all mänsklig rätt har han med sig. Ty så är det,
dotter, att de minsta folken frambringar de största och ädlaste andarna. Arthurs
familj nästan utrotades, och av utrotningshotade stammen har nu helt naturligt en
världens erövrare framfötts. Jag själv skall gå under med hela min faders orättmätigt
skaffade ära och storhet och prakt, och det är endast riktigt och rätt att så sker, ty jag
har ingen rätt till det arv som min fader berövade rättmätig konung hans liv för att
ge mig. Men du, fagra Gunvor, du ljusaste vackraste blondaste av alla mör, du skall
vidare leva som den enda skuldlösa telningen av grymme Fimbuls familj. Så
åtminstone vågar jag hoppas. Må Gud ha bevarat det fläcklösa yttres än okända inre
från arvsynd och fädernefläckar! Men det djärvs jag tro, att ett så ljuvligt strålande
yttre, att så klara glansfulla fläcklöst kristallklara himmelsblå ytterst oskyldiga ögon
blott speglar en likadan själ. Må du leva, min dotter, och när jag är död, vilket jag
snart skall vara, må du då bevara mitt minne och fortplanta den olycksaliga ätt
vilkens skuld jag igenom min död hoppas rentvå och evigt befria familjen ifrån. Må
du aldrig besudlas och aldrig besudla ditt sinne med hämndtankar. Måtte min Gud
nu blott höra och uppfylla denna min sista och endaste bön!"
Så löd konungens ord till hans dotter. De skildes därpå efter ömmaste avsked,
och Gunvor den älskliga grät. Konung Baliol lämnade härliga och majestätiska
ståtliga klippfästet, det mest gigantiska av alla slott, hurtigt ledande hären i spetsen.
Och hären var icke en liten armé. Den var omsorgsfullt utrustad, och när kung Baliol
i spetsen var en kilometer från fästningen och denna låg utom synhåll för honom, så
låg ännu härskarens svans inom fästningens murar och väntade på att få sättas i
rörelse av ett begynnande andhål i trängseln.
Men visst var det föga strategiskt av Baliol att lämna sin faders kasern för att
tappert bemöta sin fiende. Tappert var det nog minsann, men det var ej förnuftigt.
Det såg den profet, som från ödsliga bergstoppen på andra sidan om väldiga
svalgklyftan såg konung Baliols omätliga här rycka ut. Eremiten, som i isolering och
avtärdhet levde allena med Gud och naturen där uppe var vis nästan såsom Merlin,
och han kände trots sin isolering till allt vad som hände av vikt i den kosmopolitiska
världen. Han visste att Baliol red ut för att möta kung Arthur, och han såg nu genast
i digra profetiska högt inspirerade syner hur det skulle gå, och han ropade högt, så
att höglandets örnar och asfåglar hörde den gamle och skallige halvnakne härdade
långgråskägghakkrönte högt vördnadsvärde profeten:
"O, arme kung Arthur! O, arme kung Baliol! Två ädla konungar rida att möta och
mörda varandra, och det skall ej endast bli bådas ohyggliga död, men ock Nordens
och Söderns oändliga olycka! Baliol är god och en ädel och rättvis och oskyldig
konung, som Arthur, en lika god, ädel och rättsinnad furste, drar ut för att, såsom
han tror, rättvist mörda och detronisera, i tragisk förmodan om att konung Baliol bär
lika stor skuld som hans far. Arthur inbillar sig att kung Baliol är rutten och skändlig
och en marodör, men att tänka det minsta av ondo om en annan människa är det
fatalaste av alla misstag. Att tänka det ringaste negativt om den betydelselösaste av
bagateller är första avgörande steget mot evig förtappelse. Återvänd hem, o kung
Arthur, ty Baliol är oskyldig till faderns gudlöshet! Men ingen människa hör vad en
medmänska säger. Blott den som djärvt uttalar ordet förstår vad det ordet betyder.
För världen i övrigt är ordet blott luft. Herren Guds evigt heliga ord är blott heliga,
eviga och alls förståeliga för vår Herre Gud själv. Ingen mänska kan någonsin fatta
Guds heliga böcker, och de gör ett misstag i sina försök att förstå dem. Att läsa Guds
ord går väl an, men att fatta dem går icke an. Endast Gud själv kan fatta och se deras
16