Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Arthur kom rasande ner från ett gräl med sin bortskämda drottning, och det stod
som gnistor och rök om hans rasande vrede. Han kom ner i väldiga salen där det
legendariska heliga bordet, som gamle Merlin hade snickrat, och som var så runt
som den självaste solen, som alla hans ädlaste riddare brukade sitta omkring, stod,
självlysande av majestät. Och den grånande men icke åldrade konungen stannade till
inför bordet och greps av en uppenbar våldsam bedrövelse. Två klara tårar kom
tillrande ner från hans vänstra mer känsliga öga, och med ett förfärligt och gripande
sorgeskri angrep han bordet med sitt dragna svärd, och med ett enda hugg högg han
bordet i tu. Och den sorgtyngde konungen yttrade lågt: "Aldrig kan den olyckliga
skadan nu bli reparerad, ty själva har mina högst älskade vänner och riddare splittrat
sitt hem och sin härd och sitt kungliga hov i två nu oförenliga delar, och konungens
hjärta har de därmed kluvit i tu." Men han anade icke att all landets splittring och
olycka och alla sorger och förräderier blott hade som grund riddar Mordred allena."
Så talade jungfru Brangwayne. Så löd hennes berättelse. Hon hade själv sett den
av Mordreds olyckor slagne hårt prövade konungen och hört hans ord och ryckt till
när han klöv sina riddares heliga bord i två halvor med ett enda hugg. Allt var sant.
Ingen var mera fjärran från lögnen än goda betrodda Brangwayne. Aldrig kunde hon
säga vad som ej var sant.
"Sannerligen, det måste ha varit ett skarpt svärd han klöv runda bordet med,"
sade den av stunden njutande Tristan.
"Ett skarpare svärd smiddes aldrig i kända och okända tider. Det smiddes åt
konungens farfader Hamlet, men Arthur var den förste konung som använde det.
Det var gamle Merlins gamle far, smeden gudsmannen Alban, som genom sin
kunskap i högre naturkrafter smidde det mer än unika och kostbara svärdet åt
Hamlet, som mördades innan han fick det; och sonen kung Harald fick heller ej
någonsin se fagra svärdet, ty han även mördades," sade Brangwayne.
"Det tycks vara en olycklig ätt, konung Arthurs familj."
"Den är världens minst lyckliga mest otursdrabbade mest olycksaliga ätt, men
just därför har den även varit den allra mest mäktiga i hela världen. Dess olyckor har
endast stärkt den. Och så sade gudsmannen Oliver, att medan olyckor än flitigt
drabbade ätten så skulle den aldrig i evighet utslockna. Olyckorna är dess styrka.
När dess tragedier och olyckor upphör skall konungsfamiljen och ätten dö ut, men ej
förr."
"Jag är glad, dock, och jag finner det vara tur att jag ej är en medlem av ätten."
"Det är du, och det vare sig du det vill eller inte. Ty alla vi människor är utav
samma i evighet olycksförföljda och tragiska röda olyckliga kärleksblod. Alla är vi
samma ätt, samma tragiska evigt nödlidande stackars familj, ty varenda en
människosjäl har som stamfar vår vän gubben Noak, som ensam av hela sitt släkte
och hela sin ras hade gudfruktighet, ork och kärlek till livet tillräckligt för att kunna
uthärda och överleva den digra förskräckliga världsöversvämningen, som Gud
utrotade mänskorna med för minst tre tusen år sedan. Noak allena med hustru och
barn och en del vilda, tama och räddade djur överlevde den världskatastrofen, som
avslutade och inledde historien, ty Noak allenast var trogen och älskade godheten,
idealismen och livet med samtliga levande väsen, i motsats till människosläktet, vars
medlemmar blott tänkte på sina nöjen, sig själva och den egoistiska lusten. Men
genom sin flit och sin idealism och sin skicklighet som konstruktör av osänkbara
båtar, så klarade sig gamle Noak helt ensam i stormen, och därför är nu hela
människosläktet en enda familj, alla är vi av samma olyckliga blod, alla har vi som
arvslott de tragiska förfädrens olyckor och tragedier och digra ohyggliga öden. Vi
slipper ej från dem, ty mänskan är såpass gudomlig att hon aldrig glömmer i evighet
vad hon har upplevat," sade den trogna och kloka Brangwayne.
Och den gyllene värmande brandröda solen gick ner över havet, vars lugna och
taktfasta trygga varmt rullande vågor av kvällssolens döende mästarhand målades
86