Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Jag vill äga er som min drottning."
"Ni är då åtminstone uppriktig. Dock, jag beklagar, jag måste tyvärr göra eder
besviken. Jag vill icke bliva er drottning. Jag är redan drottning och vill icke bliva en
annans. Och hur blir ni konung?"
"Jag röjer ur vägen den narren herr Arthur, min stollige fader och hela hans hov
och tar lätt som en plätt sedan riket i arv och besittning."
"Sir Mordred, ni ville ej leka med mig. Det är icke ett oskyldigt spel som ni
spelar. Ni vill endast ha mig som partner i spelet för att kunna utnyttja mig. Ingen
riddare har mera skändligen närmat sig mig, och ej heller har jag mera skändligen
närmat mig någon, än ni härmed närmat er mig. Aldrig förr har jag som landets
drottning och konungens maka fått mottaga giftermålsanbud ifrån en bastard, och på
fullaste allvar."
"Ni tvingar mig att bruka våld. Hela Camelot är i min hand. Blott ett ord från
mitt håll, och var man här i Camelot blir till er fiende. Ni får själv välja om ni önskar
ha mig och världen som vän eller fiende. Ty jag är världen. Och om ni vist väljer att
bliva min vän, så är jag icke den som fegt nöjer mig enbart med vänskap, som den
impotente kung Arthur. Nej, allt vill jag ha av er, både er kropp och er själ."
Nu var frun desperat. Vigt och snabbt såsom pantern sprang hon till sitt fönster
och hoppade upp på dess karm. "Om ni rör mig och närmar er mig blott ett steg skall
jag kasta mig ut. Det är trettio meter till marken."
"Ni vågar ej vara så urbota dum! Kom nu med och var ej längre fjollig och fånig!
Vad är det för fruntimmersdårskap, fasoner och vansinnighetshysteri?" Och Sir
Mordred kom strax avancerande fram. Men då höll drottning Gunvor sitt ord, och
hon slängde sig ut. Hon föll ner trettio meter och dök elegant ner i flodens energiska
skummande forsande vågor. Hon följde med strömmen och tog sig ur vattnet ett
långt stycke nedåt, där hon utom synhåll från slottet begav sig till skogs. Och hon
flydde till fots hela eftermiddagen och natten, tills hon ankom till några heliga
gudsmän och där fick beskydd. Hon fick vård och en säng. När hon äntligen
vaknade och fann sig smått återhämtad berättade hon för de heliga gudsmännen allt
vad som hänt och vem hon själv egentligen var, och hon bad dem att taga kontakt
med Merlin och få honom till henne, ty han blott, det visste hon, kunde nu ge henne
hjälp.
Och den helige åldringen kom, och med hans hjälp fick drottningen samman en
här. Och med den, medan samtidigt hon ständigt såg att den växte, begav hon sig till
staden London och gjorde den byn till sitt fäste. Hon byggde en borg där och gjorde
sig präktigt förskansad. Merlin hade uppmanat henne att draga till konungens hjälp
och förena sig med honom, men därtill var icke drottningen villig, tyvärr. Och Merlin
övergav drottning Gunvor och lämnade London för att söka upp konung Arthur.
Men Mordred belägrade London, och snart var den härliga rika och älskliga byn
satt i brand. Allting brann i den utsatta staden, allt dog och förgicks. Över floden var
slagen en kedja av båtar, så att alla som sökte fly nedför floden blev fångade,
misshandlade och torterade digert till döds. Ingen fiende tilläts att levande komma
från London. Och aldrig var mordiske Mordred mer kall, mer förhärdad, mer
känslolös, hänsynslös, skoningslös, hatisk och grym. Ej en min sågs i riddarens
ansikte när stolta staden brann upp som ett helvete, men alla visste att Mordred ej
någonsin varit mer lycklig och skadeglad förr. Det var riddarens livs mest lycksaliga
dag, och han gjorde ej den allra ringaste min.
Även drottningens tillflyktsort fattade eld. Alla bad henne rädda sitt liv, men
hon vägrade. "Skall jag då krypa för uslingen Mordred, vår konungs, vårt rikes, vårt
folks och vår världs värsta fiende och genom tiderna störste förrädare? Aldrig! Jag
dör hellre ärbar, ty vanära är allt vad Mordred och livet kan erbjuda mig."
Under tiden kom gamle Merlin fram till Arthur och dennes kvarter, och han
hälsade honom med orden: "Min älskade son! Så får vi än en sista gång mötas!"
64