Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

majestätsbrott och förräderi som är tvunget att straffas med döden! Försvinn! Ej ett
ord, om du icke vill göra din sak dubbelt värre och mångdubbelt värre."
"Du hälsade mig som en son vid min återkomst blott för att sedan med hat köra
ut mig från hemmet och utan att ge mig en chans till försvar för mitt handlingssätt.
Drottningen är som en moder för mig, ty hon är min fars maka. Får jag icke hava en
moder?"
"Ej om hon är yngre än du och dessutom en kvinna av högst tvivelaktig och
lömsk karaktär, som dessutom är rätt opålitlig, emedan hon har någonting för sin
konung att dölja. Gör icke min vrede än värre! Det slutar blott med att jag dräper er
båda!"
"Jag lämnar din boning, min fader, men tro ej att jag nå'nsin kan bli din ovän."
Och Tristan red bort med sin jakthund och Herbert, och Herbert blev mannen
med vilken han upprätthöll den oumbärliga kära kontakten med hovet. Och Herbert
och trogna Brangwayne blev de länkar som Tristan trots allt kunde hålla ihop sitt
förbund med Isolde med. Aldrig, av säkerhetsskäl, lät Isolde och Tristan den alltid
osviklige Herbert själv möta Isolde och tala med henne personligen. Allt gick igenom
och via den trogna och lika osvikliga visa Brangwayne.
Ofta smög tappre Tristan om natten till slottet och trädgården som ljuva
drottningen brukade vandra i, i fåfängt hopp om att få någon skymt av den älskade
kära. Han skickade bud genom Herbert till trogna Brangwayne, som berättade att
varje natt käre Tristan, den grovt förorättade, skulle befinna sig i hennes park. Och
de möttes i parken om natten och talade länge intimt med varandra om framtiden.
Men när ej en natt allenast men flera i rad kungens drottning försvann för en
lång stund i parken blev konungen misstänksam, och en natt följde han henne i smyg
uti månskenet för att få sina mest fruktade farhågor antingen upplösta eller
besannade. Driven av oemotståndlig fördärvlig och okuvlig nyfikenhet, som en
alltför förfallen suput trängtar efter det dödande vinet trots att han är medveten om
att det blir hans fördärv, sökte konungen sanningen ute i natten i hans aldrig
vidrörda hustrus små nätta och tunnklädda fötters jungfruliga fotspår. Snart hörde
han två röster tala i parkens mest avlägsna del. Det var Tristans röst och hans Isoldes.
Han hörde sin maka ömt säga:
"O Tristan, vad vill du egentligen? Vad vill du uppnå med att kalla mig ut i
natten? Vad vill ni egentligen? Tala ur hjärtat fritt ut. Skräd ej orden och kom nu till
saken. Jag tål inte längre att höra dumt struntprat och nonsens om intet väsentligt.
Jag börjar bli trött på att ge mig hit ut mitt i natten blott för att du lider av
hemlängtan, ensamhet och annat som endast du själv kan avhjälpa. Säg vad du vill,
och säg varför du kallar mig ut i det skräcksvarta mörkret."
"O drottning, försvara mig då inför konungen! Han lät mig icke försvara mig
själv, och ni vet att han utan den ringaste anledning drev mig från hemmet. Ni vet
och han vet att han ej har en trognare kämpe och vän och en mera lojal undersåte än
Tristan. Jag har aldrig rört er. Det vet ni, men det vet ej han, och jag ber er förklara
det för honom. Endast som barnsliga syskon har vi lekt ihop utan harm, utan skuld,
utan allvar men endast av oskuld. Ni vet att jag är lika ofläckad och oerfaren som ni i
den heliga kärleken, men konung Markus är ej lika säker på saken. Så tala med
honom och sök att förmå honom fatta den orätt som han har begått mot mig. Säg, har
vi något att dölja för honom? Har vi något alls att blygt skämmas för? Har vi en
tillstymmelse av ett orent och gnagande samvete? Nej, vi är rena och fläckfria båda,
totalt och fullkomligen rena och fläckfria. Det är ju självklart för oss, vi vet om det,
men konungen tvivlar på vår uppenbara och heliga oskuld. Så tala med konungen,
som är mig kärare än någon fader kan vara för sin ende son, och förmå honom att ta
mig åter till nåder. Jag lider av denna ohyggliga och orättvisa nödbringande
landsflykt. Ack, få konung Markus att återta och att befria mig från detta elände som
drabbat mig utan anledning!"
94