Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Det är ett gott namn. Snart blir du förvisso Sir Archibald."
Och mannen följde Merlin hem till England, till Arthurs nu blomstrande hov.
Men när översteprästen kom fram fick han höra att konungen självsvåldigt gift
sig, och utan Merlins högst väsentliga närvaro.
"Vem har han gift sig med?" frågade gamlingen mannen på krogen han talade
med.
"Med kung Baliols dotter, den härliga Gunvor."
Då blev gamle mannen så mörk i sin håg och så svart olycksbådande tyst, att han
liknade ett plötsligt ute på havet upptornande trombmoln, som samlar sig för att
med hast sänka samtliga skutor på havet. Och intet ont anande kroggästen frågade:
"Hur är det fatt?" Prästen svarade ej. Och då fick mannen plötsligt en orolig intet gott
lovande aning. Han frågade gubben: "Vem är ni?" Då svarade gamlingen: "Jag är
Merlin," och bröt upp och gick kokande ut, under vägen nedvältande två stycken
bord och ett obestämt antal av stolar och bänkar. Men mannen skrek efter Merlin:
"Ärevördige helige gubbe, var har ni då varit? Kung Arthur har väntat i evighet på er
och uppsköt i det allra längsta sitt bröllop för er skull, men kunde till slut inte vänta
och uthärda längre!" Men prästen var ute ur krogen och hörde blott det allra första av
orden.
Han vandrade nu utan vila till Arthurs kastell, över hedar och myrar, igenom var
skog och tvärs över var flod allra kortaste vägen, trots vintern och isbelagt vatten,
vars isskorpa han alltid brakade genom. Med is i sitt skägg och med kläderna styva
av ispansar, blå i sin kropp och med skälvande darrande lemmar framträdde Merlin
inför konungen och inför drottningen och inför hela det myllrande hovet. Hans
dystra utmärglade kalla ohyggliga vintergestalt satte skräck i var gäst och
närvarande riddare. Översteprästen höll ut sin helt vita och ådriga beniga knotiga
långa och smala högheliga hand och ett ensamt fatalt skräckinjagande strängt
ödesbringande pekfinger mot den bestörte och starkt överraskade konungen och
sade skoningslöst: "Vad har du gjort!"
Och det uppstod en dödstystnad. Alla avvaktade konungens svar. När han
äntligen svarade var det med lugna och vänliga orden: "Min fader, har du åter
uppstått ur graven? Din ytterst nödlidande uppsyn och karga gestalt verkar som om
den uppstigit nedifrån bottnen på en sedan urminnes tider totalt bottenfrusen djup
sjö. Vi har väntat dig. Var har du varit?"
"Jag bröt för en tid sedan benet och har för min skada fått vila i avskildhet. Men
ändå borde du väntat på mig och ej gift dig förutan min ytterst nödvändiga höga
välsignelse."
Nu blev allt hovet chockerat. Det hördes ett upprört och oroat sorl och
förskräckta och talrika suckar och utrop, ty nu förstod alla vad prästen åsyftade, och
alla visste att det allra värsta som alls kunde hända var brytning emellan Merlin och
kung Arthur, och sådan var nu plötsligt hotande.
Konungen teg. Prästen fortsatte hänsynslöst inför det upprörda hela församlade
hovet, med Lancelot och alla riddare spända av uppmärksamhet:
"Har du redan, o konung, spillt jungfruns högt heliga blod?"
Konung Arthur blev röd som en kokande kräfta och svarade stammande: "Ja."
Då blev prästen fullkomligt förvandlad. Han sänkte sin arm, och han böjde sitt
huvud som en in i grunden besegrad och slagen bankrutt och kaputt general. När
han åter upplyfte sitt anlete, nu tydligt präglat av enbart förtvivlan, omätliga sorger
och lidanden, sade han i en förmildrad och faderlig, ömmare stämma: "Min konung,
min vrede är krossad av gränslös förtvivlan och sorg. Ser du ej själv, förstår du ej
själv vad du gjort? Du har spillt konung Baliols blod! Du har utgjutit blod av den
Fimbulska ätten, det enda som var dig förbjudet, det enda jag tilläts förbjuda dig
genom försynen, det enda jag sade till dig att du inte fick göra." Och kungen förstod
vad han menade, och hans tomatfärg i ansiktet övergick nu till det likvita. Åldringen
30