Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Jag skall icke glömma dem. Men låt mig sörja med er. Sorgen tillhör ej endast de
gamle. Den är icke ett privilegium för endast de gamle och döende. Ungdomen och
även barnen är tvungna att lära sig sörja ock de, och ju förr de får lära sig sorgen,
dess snarare bliver de mogna och vuxna. Ty ingenting finns som är bättre och mer
effektivt såsom uppfostran än alltför vanlig och vardaglig enkel och mänsklig
naturlig och oifrånkomlig gudomlig rejäl salig drypande sorg. Sorgen fostrar som
ingenting annat. Så låt även barnen och all världens unga få sörja, och kör icke bort
mig."
"Jag hoppades, frände, att du skulle svara mig så. Sörj så länge du vill, stanna
gärna ett år och gråt ut, men ej längre, ty plikten får aldrig försvagas av sorgen, hur
helig än sorgen må vara."
Och Lancelot stannade kvar i ett år. Sedan lämnade han åter England och lovade
ännu en gång att ej komma tillbaka förutan prins Tristan. Men ej var hans företag
lätt. Ingen visste hur Tristan såg ut, och vad fanns det för säkerhet att unge Tristan
vid unga försvinnandet ens hade lärt sig sitt namn? Men Sir Lancelot svor att hårt
söka till döddagar om det behövdes.
6. Tristan
"Min vän, du som nu är den siste jag känner i livet, jag ber dig farväl," sade
gamle Merlin.
"Och jag ber dig det samma."
"Säg, kände du någonsin Mordred?"
"Ej mycket."
"Men hörde du någonsin talas om en eventuell tvillingsyster till honom?"
"En syster till Mordred?"
"Ja."
"Nej. Jo för resten, nu minns jag. Det var en av Mordreds betalade mördare som
jag en gång hörde säga, att den enda människa som Mordred fruktade för var hans
syster."
"De orden ger fröjd åt mitt sinne. Jag vet att han hade en syster, men var hon nu
är vet jag inte. Dock har jag i livet en levande ljus, söt och rar dotterdotter, måhända.
Jag fruktade att hon var lik sin bror Mordred, men vad du nu sagt tyder gott nog på
motsatsen. Men aldrig lär jag väl se henne. Hon lever vidare medan jag dör. Kanske
stiftar kung Tristan bekantskap med henne en dag?"
"Det är möjligt."
"Gud give att så bleve fallet. Farväl, riddar Lancelot. Jag är rätt säker på att du till
slut nog skall finna din man. Jag rentav vågar spå det, på gott och på ont."
"Om jag ej funne honom så vore mitt liv utan mening."
"Du har ju Elaine."
"Ej nu längre. Hon dog när hon hörde om kungens, Gawains, drottning Gunvors
och Camelots slut."
"Det är lögn."
"Ja, hon dog av lunginflammation. Men den sorg som vår kungs och vårt hovs
död begravt oss i har tagit död på all världen, och världssorgen var det nog mest som
fick henne att insjukna."
"Du har sörjt här alltför länge i lättja och slöhet. Sök upp dina plikter!"
"Farväl."
Och så skildes de båda, den lastgamle prästen, som ännu ej led av den ringaste
krämpa, och den alltjämt granne och fyrtioårige riddaren, som alltjämt såg ung och
ålderslös ut: de två starkaste från konung Arthurs tid, och de två enda relikterna från
69