Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Men staden var levande endast på sommaren. När hösten kom med ohyggliga
gräsliga stormar så var stadens öde att fullkomligt utplånas av de vilt rasande vädren
och havets ohyggliga fjällhöga vågor. Så staden fanns icke på hösten och icke på
vintern och icke på våren. Men varje nytt år när all snö och all is var bortrunnen som
vatten kom folket tillbaka till staden och byggde den upp ifrån början på nytt, för att
leva i den i fem månader och sedan lämna den åter när höstmörkret kom med dess
allting fördärvande stormar. Var senvår kom folket tillbaka, och staden var
fullkomligt återuppbyggd ungefär och normalt omkring midsommar, och varje
vemodig och melankolisk höstdagjämning drog folket bort igen för att ej dö och gå
under med staden. Så levde och verkade staden och dess effektiva och flitiga härdiga
folk, och den dag skulle komma, så sade de, då de när våren var kommen kom åter
till staden och fann att den det året ej ruinerats; och för denna orealistiska fagra idé
slet de vidare, levande, blomstrande och existerande endast fem månader av hela
året.
Men var riddar Tristan och hans tappra vänner befann sig i världen kom de icke
alls på det klara med, ty denna stads trägna folk hade en annan världsbild än de, och
de kunde ej alls geografiskt förstå detta stadsfolks system. Men till slut sade äldsten i
staden, den mest respekterade, visaste gamlingen: "Lämna ert skepp här och gå över
landet. Det är inte långt till vår syskonstad där de vet mera än vi, och där de även
villigt skall ge er ett skepp, om ni endast vill hälsa från oss. Gå direkt mot sydost,
men se till att ni inte gör raster och uppehåll under er väg, ty det är redan sent på
säsongen, och uppe i landet har snön börjat falla. Ni får icke stanna på vägen, ty
stannar ni blir ni begravda i dryga tätt fallande snön. Vi skall ge er en pålitlig
vägvisare, så att ni ej går vilse."
"Var lever ni under den övriga delen av året?" var Tristan en dag dristig nog till
att fråga, men det ville icke befolkningen svara på. Tydligen skulle ett sant svar ha
sårat det ändlöst uthålliga folkets personliga stolthet. Men en sak var klar: detta
säregna folk var ett folk som ej någonsin kunde ge upp sitt evinnerligt ständigt på
nytt ruinerade arbete. Staden var allt vad de levde för, bortsett, förstås, från den för
dem så självklara religionen.
Och Tristan med sina kamrater medföljde den kunnige vägvisaren över bergen,
och snart stod det klart för dem vad stadens gammelman menat. I bergen föll snön så
otroligt och fruktansvärt rikligt och tätt och totalt utan det minsta uppehåll någonsin,
att den som stannade till endast kunde bli levande för evig framtid begraven och
djupfryst. Det fick inte saktas på tempot. Var dag och var natt måste hjältarna kämpa
sig fram genom yrande virvlande ogenomträngliga ogenomskådliga yrsnön och utan
att vila och utan att sova och helst även utan att äta. En grotta på hälften av vägen
var allt som de tappra fick bristfälligt vila sig i, men där stannade sällskapet endast
en dag. Sedan gällde det åter att gå och blott vidare gå, ty om någon man stannade
var han en död man.
Men sällskapet kom till den ärligt utlovade staden, och där fann de vänner som
hjälpte dem reservationslöst med allt de behövde. De fick ett nytt skepp, och de fick
även kursen mot England, och så bar det av. Inte en enda man hade Tristan förlorat
på denna märkvärdiga irrfärd.
De kom till det avlägsna England och ankrade utanför Edinburg som då ej än
hette Edinburgh. Där fick de veta att ljusa Isolde begivit sig över till Irland. De
seglade då runtom stormiga nordkusten och in i Irländska sjön, och i Irland så
återfann de i det avlägsna Limerick, som då ej än fått sitt namn, den jungfruliga mön,
den förtjusande fagra Isolde.
Och Tristan, den härlige ljuse med muskler och senor av stål, böjde knä för den
fagra Isolde och sade: "Ack, fly ej och sky mig ej, fagra jungfruliga heliga mö, som jag
vågar att kalla min syster fast hon icke är det, och som jag högt älskar just såsom en
81