Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Konungen bad då Gawain: "Käre vän, sky ej medel i att taga reda på och följa
efter den okände riddaren, som tappert lyckades hålla sig fromt anonym intill slutet.
Han får icke dö eller ens fara illa av såret han fick." Sir Gawain tänkte likadant själv
och gav sig villigt av, och han lämnade konungen, som ensam tänkte: "Jag har aldrig
sett riddar Lancelot tapprare än han har varit idag. Och förvisso bar han damens
tecken blott för att maskera och skydda sitt ego. Min Lancelot, ej finns en kämpe i
världen mer härlig, mer lysande och mer beundransvärd än du, min frände, som
bättre förtjänar en konungatitel än jag."
Och de sju som nu ensamma fick segerns ära avkunnade enhälligt drottningens
dom, som var ingen dom alls. Hon var rentvådd till hundra procent för all framtid,
var dessa sjus klara offentliga dom. Men varenda själ visste, att segern var okände
riddarens och ingen annans, och alla var mer eller mindre förvissade om att den
okände var tappre ljuse gudomlige och oförliknelige riddar Lancelot, som drottning
Gunvor försökt att lömskt snärja men utan att lyckas. Och den som hon ej hade
lyckats dra ner i skandaler kom till hennes sida och räddade henne från hennes
personliga och självförvållade trångmål riskerande vanära, och det i en annan
kvinnas totalt obekanta och okända namn.
Sir Gawain hade ej någon tur, och han tappade tragiskt snart spåret av okände
riddaren och dennes vän, och han vände tillbaka till Arthur med hederslös ovisshet
blott som sitt uppdrags totalresultat. Kungen oroades, ty han visste ej om tappre
Lancelot levde än eller om han låg för döden.
Den trofaste Robert hemförde sin sårade hjälte och vän mera död än som
levande, och där på Astaloth fick den högst allvarligt sårade Lancelot vård av den
ljuva Elaine. Robert sade: "Han räddade drottningens ära och föll icke förr ur sin
sadel." Och ingen var kärare vän till den dyrkade riddaren än den nu ständigt vid
riddarens sjukbädd skarpt vakande flickan Elaine. Ingen hade förr älskat en riddare
så. Och blott genom den trognas totalt självuppoffrande och oupphörliga trägna
försorger så övervann Lancelot krisen och döden och började långsamt att komma
tillbaka till livet. Och det var Elaines och ej någons förtjänst utom lilla Elaines.
Kungen blev mycket arg över trogne Gawains mycket dåliga forsknings- och
jaktresultat, och han sade med allvar och kraft och ej helt utan helig men ovänlig
vrede: "Kom inte tillbaka till Camelot utan pålitliga uppgifter om var den okände
riddaren finns! Bättre trodde jag om dig, din odugling, än att du skulle med vanära
misslyckas i vad jag ber dig att företa av vad som ädelt och enkelt och barnlekslikt
är!" Och Gawain red sin väg, nu med starkare föresats om att trots allt lyckas klara av
uppgiften.
Efter ett år fann han Lancelot i det rätt okända och isolerade avsides liggande
slottet som kallades Astaloth. Lancelot var då ännu icke fullkomligt återställd och
gick omkring med Elaine uppå kryckor i parken. Gawain och Sir Lancelot
återförenades i sin okränkbara vänskap, men hur Sir Gawain än försökte få vännen
att återförenas med Camelots hov sade Lancelot nej lika envist och lika bestämt som
ett berg ej vill rubbas. Gawain var hos Lancelot i trenne dagar och red sedan åter till
Camelot, för att dock snart återvända till Astaloth med både konung och drottning.
Tillsammans bad de alla tre riddar Lancelot att komma åter. Den stolta högmodiga
drottningen föll ner på knä för sin riddare och bad med strida bevekande tårar den
tappre att komma tillbaka till slottet, och Arthur själv sade: "Du ser själv, o Lancelot,
hur oumbärlig du är vid vårt hov. Vi kan ej vara utan dig." Även Gawain gjorde än
en gång sitt allra yttersta för att besegra Sir Lancelots motstånd mot att komma med
hem till Camelot, men han var oövervinnelig även i ord som i strid, och han svarade
Arthur och Gunvor och trofaste vännen Gawain:
"Kära vänner, det hjälper ej vad ni än säger. Jag stannar på Astaloth här hos
Elaine tills jag fullständigt tillfrisknat, och sedan far jag från England och lämnar er ö
för all framtid. Kung Arthur, jag kan icke vara hos dig, fastän gärna jag ville det, ty
46