Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Och vem är det?"
Utan ord lyfte främlingen sin klåparaktiga lans, och han pekade med den på
härskarens vapen. Då utbrast Sir Morholt förbluffad: "Högmodige främling, har du
blivit galen? Vet du ej vem du har att göra med? Vet du ej att riddar Morholt ej
strider med någon om icke på liv eller död? Skandalöse och bortskämde pojkvalp!
Det är bäst att du reser hem innan du gör mig ilsken på allvar. Så säg oss åtminstone
då vad du heter!"
"Mitt namn är prins Tristan."
Då bleknade Morholt och svalde. "Är du riddar Tristan? Ej Tristan från
England?"
"Vad dillar du om? Varför bleknar du? Jag är prins Tristan av Norge. Vad är det
med dig, din parodiske gubbtjyv?"
"Nej, ingenting. Jag ställer upp i ett envig med dig, och må den som har stått
salig konungen närmast ock hembära segern."
En misstanke hade dykt upp i Sir Morholts fördunklade sinne att denne prins
Tristan var konungens son. Men den misstanken hade förflyktigats när icke Tristan
tyckts fatta vad Morholt med skräckängslan menat med sin mycket känsliga fråga.
Och hela publiken var säker på att endast Morholt var möjlig som vinnare, ty
han var ju ende mannen i livet som känt konung Arthur, förutom Sir Lancelot, som
ingen visste det minsta om vad som var blivet hans öde. Men många beklagade ömt i
publiken att en sådan skön och käck pojke nu skulle bli offrad för den grymme busen
Sir Morholts barbariska blodtörst.
Nu steg store Morholt till häst. Bland publiken vid hövdingen Morholts högt
uppsatta säte satt en liten vit fager ljuvlig prinsessa, som spänt följde med vad som
skedde. Hon var allmänt känd som Sir Morholts strängt skyddade blivande fru. Men
Sir Morholt var gammal och tung medan jungfrun var fager och ung.
Och den unge prins Tristan fick syn på den bländande jungfrun där hon stilla
satt vid sin härskares högsäte, och för ett ögonblick blev han förstummad av något
som var mellan honom och henne. Han tappade bort sig ett ögonblick medan helt
nya och sällsamma främmande känslor slog runt i hans nordiska stelfrusna ödsliga
hjärta. Men hjälten betänkte sig snabbt, och han sade till sitt eget plötsligt upproriska
hjärta: "Nej, bort, falska villa! Förhärda dig, hjärta, mot fruntimmers vekhet och
fallgropar som kallas ömhet och kärlek! En världs öde står nu på spel, och jag får ej
förlora en värld för en dams ögas skull." Likväl sökte hans öga av intuition och ren
instinkt upp flickan igen, men den ljusas var då sänkt mot marken och mötte ej åter
den djärve utmanarens. Tristan, mot sin egen vilja, beklagade detta i hjärtat.
Så tänkte Sir Morholt: "En dåre som i gränslöst vanvett dumt dristar sig att
vettlöst utmana själve Sir Morholt ska vi väl i hast lyckas oskadliggöra och smärtfritt
befria oss från hans besvärliga och obekväma beteende. Men att han kallar sig
Tristan! Kan han vara salige konungens son? Och kan han, om han är det, själv vara
blått okunnig om det? Ja, om så är fallet, så icke skall han informeras av mig! Om han
är kunglig och ej vet om det, så icke skall jag hjälpa honom till kunskap därom!" Och
han stormade an emot Tristan.
De två skarpa riddarna möttes med öronbedövande dunder och brak, och de
lansar de använde splittrades bägge till stickor och flisor, och ingen föll av. De fick
två nya lansar och möttes igen, och på nytt blev det brasved av utsökta vapnen. En
tredje gång möttes de med nya lansar, och nu red de mot varann med ännu större
och vildare vrede och fart än de hittills begagnat, och nu blev förfärliga
chockkollisionen så hård, att ej lansarna endast men hästarna även tog skada, ty
lansarna splittrades till oigenkännlighet, och till allas ohyggliga fasa och veklagan
bröt bägge hästarna ryggarna. De dög ej mera till liv såsom vanliga djur men var
tvungna att slaktas.
74