Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

"Där ser du! Då var han med andra ord en nästan jämbördig kämpe."
"Jag har aldrig slagits mot jämnare, och det var synd att han dog."
"Du vet väl att det icke var ditt fel."
"Det är icke därför jag ångrar hans död."
"Varför gör du det då?"
Men det kunde ej Lancelots överman säga. Vad döende krigaren sagt honom, och
mannens sällsamma leende, var saker som icke Tristan förmådde att delge, ty de
rörde honom för djupt.
"Dock, min älskade son," sade konungen, "trots att jag älskar dig måste jag ålägga
dig nu en bot för den härliga krigarens död, så att ingen försyn eller samvete vredgas
mot oss. Vi har åsamkat en tydligt hederlig riddares död, och det måste vi sona. För
din egen uppfostrans skull vill jag därför som straff och som botgöring ålägga dig ett
svårt prov."
"Det är rimligt. Vad blir det för prov?"
"Jag har ännu ej uttänkt det."
"Får jag själv föreslå något?"
"Javisst, käre gunstling."
"Jag ber att få dra emot Morholt, all Nordens tyrann, och befria vårt land från det
aset."
Då blev kungen upprörd. "Vad menar du, son? Vill du störta dig rakt i
fördärvet?"
"Blott för att besegra det. Fader och konung, stå ej mig emot. Det är den allra
ädlaste uppgift du alls kan förläna mig nåden att uppfylla. Alla i världen förgås, lider
svårt, storknar, hungrar ihjäl, kvävs och dör under Morholts ohyggliga skattetryck.
Jag skall befria dig från honom."
"Son, du vet ej vad du gör! Han är världens mest digra oslagbara oövervinnliga
kämpe! Du kan icke klå honom!"
"Jag känner mig dock helt redo och vuxen för uppgiften."
"Tristan, du är enda vännen jag har. Jag vill icke förlora det enda av värde jag
äger, och landet har ej råd förlora en arvinge!"
"Fader, det var icke jag som kom på den ej harmlösa tanken om prov, straff och
botgöring för denne mystiske främlingens död. Det var du, och du kan icke nu ta ditt
gudsord tillbaka. Att krossa Sir Morholt är, anser jag, det allra yppersta sättet för mig
att försona mig med denne riddares utkörda ande. Så låt mig få göra det, i världens
välfärds och rättvisas namn."
"Nåväl, gör det då. Men du får komma tillbaka som levande och ej som lik!
Annars skall jag ej någonsin kunna förlåta dig."
"Gud ser nog till att den vinner som har rätten mest på sin sida."
Nu måste det i parentes kort förklaras vad Morholt gjort för karriär uti England.
När konungen, Mordred och samtliga riddare hade begravts och Sir Lancelot bortrest
i främmande länder, förklarade den överlevande Morholt sig herre i England, och
ingen fanns som hade kraft och lust att konkurrera med honom. Han bjöds intet
motstånd från någon, och utan den ringaste svårighet lade han under sig England
och Irland och Skottland och styrde sitt livströtta folk rått brutalt och barbariskt och
med mycket våld. Men hans fåfänga växte med åren, och småningom ansåg han att
hela världen var skyldig att ge honom skatt. Alla kuster från Frankrike norrut till
Norge förslavades av hans odrägliga fogdar och tvangs punga ut med allt lösöre,
som sedan Morholt söp upp och förslösade på sitt fördärvliga ruttna barbariska
lumpna morallösa stillösa hov. Även Markus, en furste av Västnorge, tvingades
under hans ok, och han hade nu lidit och uthärdat under det i sju förfärliga år. Varje
år kom det skepp från den nidingen Morholt, som hämtade allt utav värde från
Norge och dessutom tre hundra pojkar och flickor av bravaste sorten, som borta hos
Morholt fick arbeta hårt såsom rättslösa illa behandlade trälar. Och just denne
72