Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

motsatta sidan av bråddjupa breda och milslånga klyftan. Blott djupet med rikliga
ekskogar och en argt forsande skummande bergsflod låg mellan kung Fimbuls
förnämliga slott och den ensamme bardens eländiga hydda. Dit vandrade, red och
begav sig Merlin i all hemlighet, klädd som en trashank, för att ingen skulle
igenkänna honom.
Han ankom till Olivers ödsliga boning en halv månad senare, och de två heliga
männen, de tvenne gudomliga goda profeterna, hälsade hjärtligt varandra. Ej var det
för Oliver svårt att i usle och barbente tiggaren genast igenkänna gamle Merlin, som
han ej hade sett på ett tjugotal år. Gamle Oliver bjöd den högt vördade gästen på en
mycket fattig frugal enkel middag, som dock för Merlin därför smakade blott extra
gott. Det var lammkött med enbärsvin, som vännen Oliver själv hade framställt. De
heliga männen i världen på den tiden liksom idag levde endast på allt vad de själva
förmådde att frambringa och producera. Och lamm, får och getter och sådana djur
fanns det gott om bland bergen. Den senige Oliver själv skötte om en god hjord, som
försåg honom både med getmjölk och kläder om vintern.
"Nåväl," sade Oliver, "vad nytt om kriget?"
"Kung Arthur, min skyddsling, har framgång i kriget, som man givetvis kunnat
vänta sig, och stackars Baliol drar sig tillbaka. Två slag har nu utkämpats redan, och
bägge har Baliol förlorat. Dock är han ej slagen ännu. Han är långtifrån slagen, på
grund mest av Arthurs förskräckliga omsorg om Baliols person. Ty kung Arthur har
hårt strängeligen förbjudit var man i sin härskara att kröka ett enda hår på sin
fiendes huvud, och den som med flit eller tragiskt av misstag förgår sig mot Baliol
ändå skall allt enligt den engelske konungens påbud få plikta med livet. Kung
Arthur vill nödvändigt ha en försoning med Baliol i frid och i fred utan att göra
Baliol någon som helst minsta skada."
"Men varför är Arthur så mån om sin fiendes liv?"
"Frände Oliver, vet du ej det? Du som annars ju alltid har läst mina tankar, som
jag har läst dina! Jag själv har förbannat kung Arthur, och min egen digra
förbannelse över hans huvud skall träda i kraft från den dag då han utgjuter blod av
sin fars galna mördares ätt."
"Stackars Arthur! Det kommer han en dag förstås att i misstag trots allt ändå
göra."
"Nej, icke i misstag. Av sin egen vilja skall han en dag göra det, men det är
lyckligtvis långt till den dagen."
"Nej, frände Merlin, den förbannade dagen är närmare än du tycks tro. Men skall
Baliol klara sig eller förgås?"
"Han skall dö genom sin egen hand, ty det är vad han själv i sitt hjärta helst vill."
"Stackars Baliol, min konung och älskade furste, mer oskyldig än själve Arthur!"
"Säg, är du för Baliol eller för Arthur?"
"Jag kan endast sympatisera med Baliol, ty han är långt mera tragisk än Arthur."
"Förrädare! Du, som själv räddade spädbarnets liv när hans fläcklöse fader blev
mördad av Baliols förbannade fader! Du, min äldste vän, som själv bar arma barnet
till mig, och som överantvardade Hamlets allenaste ättling i min vård och bad mig
beskydda och uppfostra det till att bli världens konung! Du vänder ditt hjärta till
Baliol mot Arthur, som ensam har rätt här i världen att alls kallas konung! Och det
med det skälet att Baliols öde är hårdare och mera tragiskt! Förrädare! Du skall få se,
att kung Arthurs ohyggliga öde skall bli ännu digrare än själve Odens, som ständigt
förföljdes i hela sitt liv, och som mördades när han blev krönt! Intet motstycke skall
kunna finnas i världens förgångna och framtida hela historia till Arthurs ohyggliga
och outhärdliga livstragedi!"
"Ta det lugnt, frände! Låt Arthur slippa de sorger du mörkt här dikterar åt
honom, så blir han en bättre och gladare konung."
18