Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

ner till dess ankarplats, och där fanns män ifrån fartyget som hade ärenden inne i
land. Jag föll snart nog i samtal med dem, men de talade icke mitt språk, men de var
mycket vänliga mot mig. De tog mig ombord, deras skepp lyfte ankar, och jag följde
med dem och anade ej förrän det var för sent att det hänt något galet och att jag ej
gjort som jag bort. Och jag såg aldrig åter den kusten.
De män som tog hand om mig och förde bort mig var djärva fenikiska sjömän.
Jag följde dem i flera år från ett land till ett annat. Till slut kom jag hem med dem till
deras hemland, det fjärran Fenikien och den fantastiska storstaden Alexandria. Där
lärde jag mig tusen storvetenskaper och grekiska, lite latin och hebreiska. Men aldrig
trivdes jag där i den främmande storvulna brusande alltför förfinade världen där
människor levde för tätt, och när den gode köpman som uppfostrat mig och som
givit mig allt av sitt goda på nytt reste ut med sitt skepp mot de nordliga haven så
följde jag med honom. Men av de talrika kuster som vi tog i land vid och följde så
kände jag aldrig igen den som jag en gång lämnat. Min fosterfar seglade längre åt
norr än fenikier någonsin förr vågat göra, och utanför Norge kom han in i
havsströmmar som han var maktlös mot, och därpå överföll honom en storm. Han
led skeppsbrott, och jag var den enda av alla som klarade sig, ty jag motstod det
iskalla vattnet och frös ej ihjäl och var dessutom en mycket uthållig simmare. För att
jag ej led av kölden som de, och på grund av att jag utan svårighet redde mig i iskallt
vatten och frätande bitande frostväder, är jag helt säker på att jag är kommen från
norr. Knappast är jag väl kommen från Norge ursprungligen, men min vän Herberts
land och hans stad Uppsala låter för mig som bekanta och kära och välkända bygder,
så kanske är jag ifrån Sverige, ett land som jag ännu ej knappast sett alls."
"Men hur fick du ditt sällsamma namn?"
"När fenikierna fann mig och tog mig så bar jag om halsen en kedja, och i denna
kedja fanns en medaljong där ett litet porträtt och mitt namn voro noggrant
graverade. Tappra fenikierna uttydde namnet, och sålunda har jag ej någonsin tappat
mitt namn, som är mitt enda arv från en okänd familj, som jag kanske ej någonsin
skall återfinna."
"Har du medaljongen fortfarande kvar?"
"Ja. Jag har den där hemma i Norge hos min gode far konung Markus."
"Och ingenting annat fanns upptecknat däri än ditt eget namn?"
"Nej, ej något. Men namnet är i högsta grad mystifikt. Aldrig har jag mött någon
som kunnat förklara för mig vad mitt egennamn riktigt betyder och står för, ty
någonting måste det vara med namnet, ty ingen förutom jag själv har ett sådant
förunderligt namn. Kan ni komma med någon förklaring?"
"För mig är det lätt att förklara ditt namn. Men det är ej en trevlig förklaring."
"Jag ber er att låta mig höra det värsta."
"Ert namn, riddar Tristan, betyder så mycket som Sorgbarn, ett sorgens,
tragikens, bekymrets, eländets och tårarnas barn. Men berätta om konungen Markus
i Norge. Hur blev edert liv efter hans generösa barmhärtighetshandling?"
"En fiskarfamilj togo hand om det barn som igenom ett under blev räddat från
havets högt rytande vrede. Hos dem levde jag i tre år, och jag lärde av dem mig till
fiskare. Men deras fattiga kyffe var snart mig för trångt, och jag sökte mig ut. En dag
rymde jag självsvåldigt utan att ens hava varskott den fromma familjen, och aldrig
mer såg jag den. Detta har allt sedan dess tyngt mitt samvete och ofta fått mig att
sucka. Men en dag så mötte jag ett hurtigt sällskap som tämjde bångstyriga
vildhästar. Där fanns en häst som de ej kunde tämja. Jag erbjöd mitt mod och de
skrattade ut mig, tills jag tämjde hästen. Från den dagen var jag en hästkarl.
Som hästkarl kom jag till kung Markus, och jag blev hans bästa betroddaste
tämjare av både hästar och falkar. Mitt stora intresse för fåglar var brinnande redan
när jag vid det brusande havet fick skåda de djärvaste fiskgjusar jaga på vattnet, och
havsörnens kamp mellan vågorna mot sluga lommarnas sylskarpa näbbar gav liv
77