Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Då reste konungen upp sig från bordet och sade rätt vred: "Kära hustru, du får
icke reta mig med att bli alltför personlig. Det tillkommer maken blott och aldrig
hustrun att bli för personlig. En man kan ej tåla en kvinna som fräckt begär mer än
vad mannen själv frivilligt ger. Men en kvinna har ej någon rätt alls att vägra sin man
att ta mer än vad hon själv helt frivilligt ger. Kvinnans vilja är intet, hon är blott en
spegelbild av mannens vilja och själ, och hon kan blott fungera som hustru i
kärlekens äktenskap inom de ramar som mannen bestämmer. Om du ej är medveten
om dessa fundamentala naturliga äktenskapslagar, så kan vi ej umgås som hustru
och man. Jag är ledsen, min älskade. Tro ej att din makes kärlek har avtagit. Den är
långt större än vad den förr någonsin varit. Men jag har problem, och min själ har
förgrumlats av svårmod, och du måste låta mig lösa min last av personliga egna
problem helt allena. Blott jag äger någon rätt alls till de sorger, bekymmer och
lidanden som Gud har givit mig, och jag har ingen rätt alls till att avbörda dem och
betunga en annan och vålla en annan ohyggliga lidanden och intensiva bedrövelser,
som Gud har givit på min lott allenast. Om jag vållar dig alla sorger som Gud vållat
mig gör jag fel, ty en människa har aldrig någon som helst rätt att vålla en
medmänska olycka, och ej ens om det är hans egen hustru." Och konungen lämnade
bordet och drog sig tillbaka. Och drottningen satt kvar bedrövad och gömde sitt
huvud i armarna, som hon armt vattnade med sina tårar.
Just då, när hon satt där så ömkligen rödögd och tårdränkt, kom Lancelot gående
just där förbi, och han råkade se hur fru Gunvor satt gråtande ensam. Han tänkte:
"Vad gråter hon för? Icke passar det sig att vår drottning här sitter och gråter! Skall
jag våga tilltala henne och avbryta främmande uppträdet? Nej, även det vore ganska
opassande. Visserligen är jag konungens främsta och skönaste riddare, och om blott
jag varit med hade mordbranden aldrig ägt rum i kung Baliols slott, men hur skön,
hög och ärorik jag än må vara så passar det icke att jag djärves tilltala drottningen
Men skall jag då övergiva en gråtande kvinna i nöd? Även det vore högst
etikettsvidrigt, och ännu mer än ett tafatt försök till att trösta den gråtande. Alltså, Sir
Lancelot, fram till den gråtandes bistånd! Och skingra den armas bedrövelser så gott
det går!"
Och han vågade närma sig drottningen bakifrån i det han sade: "O drottning, vad
är det med er?" Helt förskräckt väcktes Gunvor ur kvalen och såg på den djärve och
sade: "Sir Lancelot! Hur kan ni våga att tilltala mig? Om en tjänares tjuvöga råkar få
se oss allena tillsammans är bådas vårt öde förknippat med Satan för evigt för
samtliga dödliga mänskor. Säg, tog ni ej varning av gamle Merlins digra implikation
av vår aldrig besudlade vänskap?"
"Jag vågade tilltala er endast därför, att det vore skamligt och helt mot mitt
samvete att gå förbi en i nöd sjunken jämrande kvinna. Jag ber er nu: avled er sorg
med att delge en riddare den."
"Nå, så hör då. Min konung försmår mig, och det fastän jag ändå väntar hans
barn. Han blev uppskakad av gamle prästens ohyggliga tal och har allt sedan dess
aldrig kommit mig nära. Min sorg är den kärlekslöshet som har uppstått emellan min
konung och mig." Riddar Lancelot teg. "Ack, ni tiger? Ni kan icke trösta mig? Då är
det sant vad min konung nyss sade: att sorger, bekymmer och lidanden kan man ej
dela med andra, ty de vill ej ha sådant mer än man själv vill. Ack, säg något,
Lancelot! Tag mig ur grå verklighetens ohygglighet! Ge mig en blek illusion och falsk
hägring att klänga mig fast vid och rädda min kvinnliga glädje med! Jag vill ej bli
något offer för sorgen och kärlekslös gudlöshet! Rädda mig, Lancelot!"
Lancelot talade. "Skall jag då bliva i konungens ställe? Begär ni att jag nu skall
giva er kärlek i stället för konungen? Är det ett äktenskapsbrott som ni önskar? O
fala hysteriska kvinna! Du djur utan mänsklig gestalt, utan själ, utan sans och
förnuft, utan samvete, utan moral! Om ni vill ha en älskare, så vänd er till någon
annan än mig. Jag är ej den ni tror. Jag kan bli en god vän och förtrogen, men om ni
32