Del 3 : Brittisk sagomytologi (kung Arthur) - fritenkaren.se

Och medan de gick sade riddaren: "Upp ur den farliga vallgraven har mina
tjänare fiskat en märkvärdig sjöjungfru. Den mest bedårande kvinna har vi gått och
hittat. Vi vet ännu ej vem hon är, ty hon har varit medvetslös, och vi har ej velat störa
den sköna med frågor ännu. Men ni, Herre, får utfråga henne så mycket ni vill."
Arthur fördes till tältet där Gunvor låg, och han blev förd till den ljuvligas sida.
Han fann genast i hennes väsen den tröst som han misströstat om. Och han sade:
"Vem är du, o ljuvliga?"
"Jag är kung Baliols dotter."
Då häpnade givetvis alla. Men Arthur var stilla och prisade Gud i sitt hjärta.
"Hur kom du ur brinnande slottet?"
"Jag vet ej. Det sista jag minns är en gammal eländig och vämjelig tiggare som
bar mig bort från min fader, som önskade dö. Sedan vaknade jag plötsligt här.
Vad har hänt under tiden?"
"Det vet ingen av oss ännu, men med Guds hjälp skall vi en dag veta det. Du är
kung Baliols dotter. Jag själv är kung Arthur av England. En sällsam försyn och en
tillfällighet genom ödet har räddat dig för att din faders hus skulle bestå, och ej minst
för att jag, konung Arthur, i min största djupaste värsta förtvivlan och mest
outhärdliga samvetsnöd, ånger och sorg, skulle bliva förunnad en liten portion av
balsamisk och underbar tröst. I mitt djupaste mörker har du stigit ned, o min ängel.
Så ljuvt är det ögonblick som ditt otroliga ljusa jungfruliga och underbara och
himmelska väsen berett mig, att jag vill behålla din närhet. Säg, får jag i natt vara här
i ditt sällskap? Jag skall icke röra dig."
"Stanna, min konung. Jag själv är så famlande bortkommen i sorgens mörker som
ni. Ni har givit mig åter min fader igenom att giva er själv. Jag vill ej vara utan er nu."
Sir Gawain drog sig finkänsligt men icke utan belåtenhet vördsamt tillbaka och
lämnade konungen ensam för natten med den ljuva tröst som just han, Sir Gawain,
haft den äran och glädjen att kunna bereda sin älskade Herre.
3. Kung Arthur får kärleksproblem
I tre långa månader stannade översteprästen hos Oliver, varunder benet och
foten blev läkta och helade något så när. Sedan gav sig Merlin åter söderut, ty han
var alltför väl medveten om att hans konung behövde och väntade på honom.
Medan han vandrade genom de vilda romantiska hisnande bergen, så mötte han
en ganska sedvanlig man, som tilltalade honom med orden: "Herr präst, känner ni ej
igen mig? Jag var en av vakterna som på den galna Mathildas befallning försökte att
fängsla er."
"Jo, nu placerar jag er i mitt minne. Hur klarade ni er ur brinnande slottet?"
"Jag kastade mig liksom ni ner i vallgraven. Jag var förmodligen den allra sista
som klarade sig. Jag fick se både slutet på häxan och kungen."
"Berätta!"
"Vi släpade bort den gällt skrikande damen, alltmedan ni talade med ädle Baliol.
Men på något sätt slapp hon undan och lyckades smita ifrån oss, och vi kunde endast
förfölja och jaga den tokiga damen. Hon visste att Baliol var dömd, men hon visste
att ni tänkte klara er, och för att hindra det följde hon efter er när ni gick upp i det
oskadda tornet. Hon hann dock ej fram. Men hon såg hur prinsessan flög ut och hur
ni följde efter, och vi såg det även. Vi såg hur ni slant i ert avhopp. Vi såg hur ni
snuddade vid varje klippkant och nästan förintad och krossad mot den allra värsta
föll ner i den ruskiga avgrunden, och inte någon av oss kunde tro att ni klarat er
levande, varken ni själv eller vackra prinsessan. Och därför är jag nu så lättad och
glad över att se er gående här."
28